Una sociedad sin odio

🇪🇸ESPAÑOL🇪🇸

El Día Europeo de las Víctimas de Crímenes de Odio es una jornada de especial transcendencia en lo que concierne a la defensa de la inviolabilidad de la dignidad humana y de los derechos humanos inherentes de cualquier persona. Concretamente, esta fecha está especialmente dedicada a crear conciencia, dar visibilidad y mostrar nuestra solidaridad con las víctimas de delitos de odio en el entorno europeo. Por tanto, con la celebración de este día, lo que se pretende es promover la libertad, la igualdad y el respeto hacia cualquier persona, eliminando toda forma de violencia, odio y discriminación, sensibilizando a toda la población sobre la problemática social de los delitos de odio y la imperiosa necesidad de combatirlos como lacra social. 

El origen de este día tiene como raíz los dramáticos acontecimientos que tuvieron lugar el 22 de julio de 2011. Ese día, decenas de personas perdieron la vida en los atentados perpetrados en Oslo y en la Isla de Utøya, Noruega. Los atentados, ejecutados por Anders Breivik, radical de extrema derecha, causaron la conmoción de todo el continente por la crueldad de un terrorista que, tras el atentado con coche bomba frente a las oficinas del, por aquel entonces, Primer Ministro de Noruega y actual Secretario General de la OTAN, Jens Stoltenberg, en donde 8 personas perdieron la vida, se dirigió después hacia la Isla de Utøya en donde abrió fuego indiscriminado contra un grupo de jóvenes, muchas de ellos menores de edad, que participaban en un campamento juvenil promovido por el Partido Laborista de Noruega. Con el tiroteo, 69 jóvenes fueron salvajemente asesinados. En total el número de víctimas ascendió a 77 personas asesinadas y 319 heridas de distinta gravedad. En recuerdo a todas las víctimas, desde 2015, cada 22 de julio se celebra el Día Europeo de las Víctimas de Delitos de Odio. Un trágico recordatorio que nos advierte de que la violencia y el odio pueden resurgir en cualquier momento y golpear el corazón de nuestra sociedad hasta desgarrarla por completo. 

Por eso, este día, además de tener un especial significado en recuerdo de las víctimas, trae consigo varios mensajes esenciales y que deben estar presentes de forma continua en nuestra sociedad, en nuestra democracia. En primero de ellos, es el reconocimiento a todas las víctimas de delitos de odio que, sin duda, merecen de forma unánime todo el apoyo posible y también la posibilidad de que sus historias sean conocidas para contribuir a su búsqueda de Justicia, nunca de venganza. El segundo de los mensajes pasa por la creación de conciencia social sobre la existencia innegable y el profundo impacto que los delitos de odio tienen sobre las víctimas a las que debemos mostrar nuestra máxima solidaridad y empatía. Y el tercero de los mensajes va dirigido especialmente a los poderes públicos para que, a través de las funciones que tienen encomendadas, trabajen sin descanso en la prevención, en la sensibilización de toda la sociedad, en la elaboración de normas legislativas que protejan y den respuestas a las víctimas y, sobre todo, en una educación que, por encima de todo, debe estar basada en los principios y valores universales de convivencia y de respeto hacia los derechos de toda persona, sea quien sea, y en cualquier lugar del mundo. Una educación abierta, inclusiva y diversa que construya la ciudadanía del futuro y que rechace las sombras del pasado que promueven la violencia, el odio y la discriminación hacia quien es diferente, pero con los mismos derechos que cualquier otro ser humano y sin que quepan excepciones de ningún tipo. 

Ciertamente, los delitos de odio son auténticos actos criminales basados en la ignorancia que solo la educación puede combatir. Una ignorancia que crea el prejuicio y que luego se transforma en odio deshumanizante hacia personas o grupos de personas por sus características, reales o aparentes, basadas en el origen étnico-nacional, la orientación e identidad sexual, sus creencias religiosas, por haber huido de su país intentando escapar del hambre o de la guerra, por razones discriminatorias basadas en el género, por razones de discapacidad o enfermedad y, en definitiva, por cualquier circunstancia personal presente o no sobre la persona. Solo existe un único “razonamiento”: Odiar a quien es diferente por el mero hecho de serlo. 

El odio puede manifestarse de distintas maneras: a través de las agresiones físicas, de las agresiones verbales, bajo distintas formas de acoso o ciberacoso, en actos de vandalismo, de discriminación en el entorno laboral o a través del discurso del odio abierto y a través de las redes sociales. Así pues, los delitos de odio no son actos que afectan únicamente a las víctimas directas de una agresión, también erosionan la convivencia y la paz social al suponer un ataque a los principios y valores fundamentales, que deben estar presentes en toda democracia, y contra los derechos humanos, derechos fundamentales y libertades públicas de los que toda persona es titular. No afecta, pues, únicamente a quienes reciben las amenazas, los insultos y las agresiones, a veces con resultado de muerte, también afecta a las familias de la víctima, a todo su entorno y a toda su comunidad. 

En el pasado, ya fuimos testigos de las consecuencias de no prestar atención a las señales que condujeron a las mayores aberraciones que la Humanidad cometió en contra de sí misma. Unas sombras del pasado que parecen querer resurgir de nuevo. De tal manera que este clima alimenta aún más la sinrazón que lleva a que los ataques sigan sucediendo, sigan aumentando y sigan causando un inmenso dolor en las víctimas y en toda la sociedad. Y es que, las consecuencias del odio, además de causar un daño devastador en las víctimas, tanto en el aspecto físico como en el plano emocional, también generan una sensación de miedo e inseguridad que “los profesionales del odio” utilizan hábilmente en contra de la propia sociedad. No podemos permitirnos el volver a fracasar. 

Por todas estas razones, es esencial que las distintas instituciones de gobierno de todos los Estados que conforman la Comunidad Internacional, las diferentes organizaciones en defensa de los derechos humanos, los centros educativos de cualquier nivel, desde primaria a la educación superior, así como la sociedad en su conjunto, sumen todas sus fuerzas para enfrentar la lacra social que suponen los delitos de odio. Para ello, deben mejorarse los mecanismos de protección para las víctimas, que les proporcione un adecuado asesoramiento legal a la hora de interponer denuncia, alejando toda forma de disuasión, y que agilice la acción de la Justicia para que sean resarcidas lo antes posible y con todas las garantías. Todo ello, con un modelo educativo basado en el respeto hacia los derechos humanos, en la diversidad incuestionablemente presente en nuestra sociedad y en la inclusión y en la aceptación de la diferencia como forma de enriquecimiento en una sociedad viva y en constante evolución. 

Obviamente, la educación es la principal herramienta para luchar contra el odio. Los programas educativos, dirigidos a centros de todos los niveles, deben fomentar el respeto hacia la diversidad, abordando la neutralización de los prejuicios y los estereotipos que son producto del desconocimiento y la desinformación. Una educación que también debe ir acompañada de una formación adicional que capacite al equipo docente y a quienes deben hacer cumplir las normas educativas para poder identificar en sus primeras fases las posibles situaciones de comisión de un delito de odio y que, en muchas ocasiones, entendemos como situaciones relacionadas con el acoso o el ciberacoso escolar. Solo así se podrán detectar y abordar los casos de manera efectiva, desde una fase temprana y gracias a la educación. Una educación que, en modo alguno, puede ser ajena a los principios y valores universales de convivencia y de respeto hacia los derechos fundamentales de toda persona. Porque, en definitiva, no existe el derecho a una educación que sea ajena a estos principios y valores ni tampoco la libertad de impartirla.

Pero ninguno de estos avances necesarios puede materializarse sin la participación activa de la sociedad civil que, sin suda, es imprescindible para luchar contra los delitos de odio. Así pues, las asociaciones, plataformas, colectivos, grupos comunitarios, agrupaciones vecinales, así como cualquier persona a título individual, tienen la capacidad de desempeñar un papel esencial en cuanto al apoyo que necesitan las víctimas, en la creación de un conciencia social de rechazo y de condena hacia los delitos de odio, sea quien sea la víctima, así como en la exigencia y colaboración activa con las autoridades para que se destinen los recursos necesarios que permitan acabar con toda forma de violencia, odio y discriminación arraigados en nuestra sociedad. Solo si conseguimos desterrar el odio de nuestros hogares, de nuestros barrios, de nuestras aldeas, pueblos y ciudades, conseguiremos desterrarlo de los foros, de las asambleas y de los parlamentos. 

Tenemos la responsabilidad, compartida e inexcusable, de construir una sociedad más justa, plural, diversa y libre de toda forma de discriminación. El odio no puede ser tolerado ni puede tener cabida en nuestra sociedad. Una sociedad que ha de regirse siempre por los valores universales de libertad, igualdad y respeto. Una sociedad en donde ninguna persona vuelva a tener miedo jamás de ser atacada e insultada por el mero hecho ser quien es. Por ello, debemos asumir el compromiso moral, obligatorio e ineludible, de trabajar para que todos los espacios sean espacios de libertad, seguridad y justicia para toda persona. 

Tal vez no podamos aspirar a ser como aquellas grandes figuras del pasado que, a lo largo de la historia de la Humanidad, hicieron posibles los grandes avances en favor de la defensa de los derechos humanos y contra toda forma de violencia. Pero sí podemos aprender de su ejemplo para construir un mundo mejor para todas las personas, seamos quienes seamos, y sin importar el lugar en el que hayamos nacido. 

Este día nos invita a reflexionar acerca de los desafíos que nos quedan por delante y que afectan a las víctimas de los delitos motivados por el odio discriminatorio. La respuesta la encontraremos siempre en la solidaridad, en la empatía y en caminar de lado de las víctimas, aparándolas y acompañándolas en todo momento. 

Merecemos una sociedad libre, justa, respetuosa e inclusiva que respete los derechos humanos, básicos y elementales, de toda persona. 

Somos capaces de construir un futuro mejor. Un futuro en donde toda forma de discriminación y violencia sea erradicada. 

Porque todos los seres humanos, seamos quienes seamos, hemos nacido libres e iguales en dignidad y derechos.

Porque la Humanidad, en toda su riqueza y en toda su diversidad, es nuestro mayor y más valioso patrimonio. 

Porque nuestra sociedad está llamada a ser una sociedad mejor. 

Porque ese es el único camino. 

Una sociedad sin odio. 

🇬🇧ENGLISH🇮🇪

A SOCIETY WITHOUT HATE

The European Day of Victims of Hate Crimes is a day of special importance in defending the inviolability of human dignity and the inherent human rights of every person. Specifically, this date is dedicated to raising awareness, visibility, and showing solidarity with the victims of hate crimes in the European context. Therefore, the aim of celebrating this day is to promote freedom, equality, and respect for every individual, eliminating all forms of violence, hatred, and discrimination, while sensitizing the entire population to the social problem of hate crimes and the urgent need to combat them as a social scourge.

The origin of this day has its roots in the dramatic events that took place on July 22, 2011. On that day, dozens of people lost their lives in the attacks carried out in Oslo and on the island of Utøya, Norway. The attacks, perpetrated by Anders Breivik, an extreme right-wing radical, shocked the entire continent due to the cruelty of a terrorist who, after the car bombing in front of the then Prime Minister of Norway and current NATO Secretary General, Jens Stoltenberg’s office, where 8 people lost their lives, then went on to Utøya Island, where he opened indiscriminate fire on a group of young people, many of them minors, who were participating in a youth camp promoted by the Norwegian Labour Party. In the shooting, 69 young people were brutally killed. In total, the number of victims reached 77 people killed and 319 injured to varying degrees. In remembrance of all the victims, the European Day of Victims of Hate Crimes has been celebrated every July 22 since 2015. It serves as a tragic reminder that violence and hatred can resurface at any time and strike at the heart of our society, tearing it apart completely.

For this reason, this day, in addition to having a special significance in memory of the victims, carries several essential messages that must be continuously present in our society and democracy. First of all, it is the recognition of all victims of hate crimes who undoubtedly deserve unanimous support and the opportunity for their stories to be known to contribute to their pursuit of justice, not revenge. The second message is to raise social awareness about the undeniable existence and profound impact that hate crimes have on the victims, who need our utmost solidarity and empathy. And the third message is directed especially to public authorities, urging them to work tirelessly in prevention, raising awareness across society, formulating legislative norms that protect and respond to victims, and, above all, providing education based on universal principles and values of coexistence and respect for the rights of every person, regardless of who they are and wherever they are in the world. An education that is open, inclusive, and diverse, building the citizenship of the future and rejecting the shadows of the past that promote violence, hatred, and discrimination against those who are different, but have the same rights as any other human being, without any exceptions.

Indeed, hate crimes are genuine criminal acts based on ignorance that only education can combat. Ignorance breeds prejudice, which then transforms into dehumanizing hatred towards individuals or groups based on their real or perceived characteristics, such as ethnic or national origin, sexual orientation and identity, religious beliefs, having fled their country seeking to escape hunger or war, gender-based discrimination, disabilities or illnesses, and ultimately, any personal circumstance, present or absent. The only «reasoning» is to hate those who are different merely because they are so.

Hatred can manifest in various ways: through physical assaults, verbal attacks, various forms of harassment or cyberbullying, acts of vandalism, discrimination in the workplace, or through open hate speech and social media. Thus, hate crimes not only affect the direct victims of an attack but also erode coexistence and social peace by attacking the fundamental principles and values that should be present in any democracy, as well as human rights, fundamental rights, and public liberties that belong to every individual. It affects not only those who receive threats, insults, and attacks, sometimes resulting in death, but also the victim’s families, their entire social circle, and their entire community.

In the past, we were already witnesses to the consequences of not paying attention to the signs that led to the greatest atrocities Humanity committed against itself. Shadows of the past that seem to want to resurface again. In such a way, this climate further fuels the irrationality that leads to attacks continuing to happen, increasing in frequency, and causing immense pain to the victims and society as a whole. The consequences of hatred, besides inflicting devastating harm on the victims, both physically and emotionally, also generate a sense of fear and insecurity that «hate professionals» skillfully exploit against society itself. We cannot afford to fail again.

For all these reasons, it is essential for the various governmental institutions of all states that make up the International Community, different human rights organizations, educational centers at all levels from primary to higher education, and society as a whole to join forces to combat the social scourge of hate crimes. To do so, mechanisms for victim protection must be improved, providing them with adequate legal advice when filing complaints, eliminating any form of deterrence, and expediting justice to ensure victims are compensated as soon as possible and with all guarantees. All this must be done through an educational model based on respect for human rights, acknowledging the unquestionable diversity present in our society, and promoting inclusion and acceptance of differences as a form of enrichment in a vibrant and constantly evolving society. Education must never be detached from the principles and universal values of coexistence and respect for the fundamental rights of every individual. There is no right to education that is disconnected from these principles and values, nor is there freedom to impart such an education.

Obviously, education is the main tool in the fight against hatred. Educational programmes, aimed at schools at all levels, must promote respect for diversity, addressing the neutralisation of prejudices and stereotypes that are the product of ignorance and misinformation. This education must also be accompanied by additional training to enable the teaching staff and those who have to enforce the educational rules to be able to identify at an early stage possible situations of hate crime, which we often understand as situations related to bullying or cyberbullying at school. This is the only way to detect and deal with cases effectively, from an early stage and thanks to education. An education that, in no way, can be alien to the universal principles and values of coexistence and respect for the fundamental rights of every person. Because, in short, there is no right to an education that is alien to these principles and values, nor is there freedom to provide it.

However, none of these necessary advancements can materialize without the active participation of civil society, which is undoubtedly essential in fighting hate crimes. Associations, platforms, collectives, community groups, neighborhood associations, as well as any individual, have the capacity to play an essential role in supporting victims, creating social awareness and condemnation of hate crimes, regardless of the victim, and actively demanding and collaborating with authorities to allocate the necessary resources to put an end to all forms of violence, hatred, and discrimination deeply rooted in our society. Only by eradicating hatred from our homes, neighborhoods, villages, towns, and cities can we expel it from forums, assemblies, and parliaments.

We have a shared and inescapable responsibility to build a more just, plural, diverse, and discrimination-free society. Hatred cannot be tolerated and has no place in our society. A society must always be governed by universal values of freedom, equality, and respect. A society where no person ever again has to fear being attacked and insulted merely for being who they are. Therefore, we must embrace the moral, obligatory, and unavoidable commitment to work towards making all spaces havens of freedom, security, and justice for every person.

Perhaps we cannot aspire to be like those great figures of the past who, throughout the history of humanity, made great strides in defending human rights and countering all forms of violence. But we can learn from their example to build a better world for all people, no matter who they are or where they were born.

This day invites us to reflect on the challenges that lie ahead and affect victims of hate-motivated crimes. The answer will always be found in solidarity, empathy, and standing alongside the victims, supporting and accompanying them at all times.

We deserve a society that is free, just, respectful, and inclusive, respecting the basic and fundamental human rights of every person.

We are capable of building a better future, where all forms of discrimination and violence are eradicated.

Because all human beings, no matter who they are, are born free and equal in dignity and rights.

Because humanity, in all its richness and diversity, is our greatest and most valuable heritage.

Because our society is called to be a better society.

Because that is the only path.

A society without hate.

🇮🇹ITALIANO🇸🇲

UNA SOCIETÀ SENZA ODIO

Il Giorno Europeo delle Vittime dei Crimini d’Odio è una giornata di particolare importanza per la difesa dell’inviolabilità della dignità umana e dei diritti umani di qualsiasi individuo. In particolare, questa data è dedicata a sensibilizzare, dare visibilità e mostrare la nostra solidarietà alle vittime di crimini d’odio nell’ambiente europeo. Pertanto, con la celebrazione di questo giorno, si mira a promuovere la libertà, l’uguaglianza e il rispetto per ogni persona, eliminando ogni forma di violenza, odio e discriminazione e sensibilizzando l’intera popolazione sulla problematica sociale dei crimini d’odio e sull’imperativo bisogno di combatterli come flagello sociale.

L’origine di questo giorno affonda le sue radici nei drammatici eventi che ebbero luogo il 22 luglio 2011. In quella giornata, decine di persone persero la vita negli attentati perpetrati a Oslo e sull’Isola di Utøya, in Norvegia. Gli attentati, compiuti da Anders Breivik, estremista di destra, suscitarono sgomento in tutto il continente per la crudeltà di un terrorista che, dopo l’attentato con autobomba davanti agli uffici del, allora, Primo Ministro della Norvegia e attuale Segretario Generale della NATO, Jens Stoltenberg, nel quale persero la vita 8 persone, si diresse successivamente verso l’Isola di Utøya, dove aprì il fuoco indiscriminato contro un gruppo di giovani, molte delle quali minorenni, che partecipavano a un campo estivo promosso dal Partito Laburista Norvegese. Nel corso della sparatoria, 69 giovani furono brutalmente assassinati. In totale, il numero delle vittime salì a 77 persone uccise e 319 ferite di varia gravità. In ricordo di tutte le vittime, dal 2015, ogni 22 luglio si celebra il Giorno Europeo delle Vittime dei Crimini d’Odio. Un tragico monito che ci avverte che la violenza e l’odio possono risorgere in qualsiasi momento e colpire il cuore della nostra società fino a lacerarla completamente.

Perciò, questo giorno, oltre a rivestire un significato speciale in memoria delle vittime, porta con sé vari messaggi fondamentali che devono essere costantemente presenti nella nostra società, nella nostra democrazia. In primo luogo, vi è il riconoscimento di tutte le vittime dei crimini d’odio, che senza dubbio meritano il sostegno unanime e la possibilità che le loro storie siano conosciute per contribuire alla ricerca di giustizia, non di vendetta. In secondo luogo, vi è l’importanza di creare una coscienza sociale sull’inevitabile esistenza e profondo impatto che i crimini d’odio hanno sulle vittime, alle quali dobbiamo mostrare massima solidarietà ed empatia. Infine, un terzo messaggio è rivolto in particolare alle autorità pubbliche affinché, attraverso le loro funzioni assegnate, lavorino incessantemente nella prevenzione, nella sensibilizzazione di tutta la società, nell’elaborazione di norme legislative che proteggano e rispondano alle vittime e, soprattutto, nell’educazione che deve essere fondata sui principi e valori universali di convivenza e rispetto per i diritti di ogni individuo, ovunque esso si trovi. Un’educazione aperta, inclusiva e diversificata che costruisca la cittadinanza del futuro e respinga le ombre del passato che promuovono violenza, odio e discriminazione verso chiunque sia diverso, ma con gli stessi diritti di qualsiasi altro essere umano e senza eccezioni di alcun tipo.

Senza dubbio, i crimini d’odio sono atti criminali autentici basati sull’ignoranza che solo l’educazione può combattere. Un’ignoranza che crea pregiudizi e poi si trasforma in odio deumanizzante verso persone o gruppi di persone per le loro caratteristiche, reali o apparenti, legate all’origine etnico-nazionale, all’orientamento e all’identità sessuale, alle credenze religiose, per aver fuggito dal loro paese cercando di sfuggire alla fame o alla guerra, per motivi discriminatori legati al genere, alla disabilità o alle malattie e, in generale, per qualsiasi circostanza personale presente o assente nella persona. Esiste solo un unico «ragionamento»: odiare chi è diverso solo perché lo è.

L’odio può manifestarsi in modi diversi: attraverso aggressioni fisiche, aggressioni verbali, diverse forme di molestie o cyberbullismo, atti di vandalismo, discriminazione sul luogo di lavoro o attraverso il discorso di odio aperto e attraverso i social media. Pertanto, i crimini d’odio non colpiscono solo le vittime dirette di un’aggressione, ma erodono anche la convivenza e la pace sociale, costituendo un attacco ai principi e valori fondamentali che dovrebbero essere presenti in ogni democrazia, e ai diritti umani, diritti fondamentali e libertà pubbliche di cui ogni persona è titolare. Questo non colpisce solo coloro che ricevono minacce, insulti e aggressioni, talvolta con esiti mortali, ma colpisce anche le famiglie della vittima, tutto il suo ambiente e l’intera comunità.

Per tutte queste ragioni, è essenziale che le diverse istituzioni governative di tutti gli Stati che compongono la Comunità Internazionale, le diverse organizzazioni per la difesa dei diritti umani, gli istituti educativi di ogni livello, dalla scuola primaria all’istruzione superiore, nonché la società nel suo complesso, uniscano tutte le loro forze per affrontare il flagello sociale dei crimini d’odio. A tal fine, è necessario migliorare i meccanismi di protezione per le vittime, fornendo un adeguato supporto legale quando denunciano i crimini, eliminando qualsiasi forma di dissuasione e garantendo che vengano risarcite il prima possibile e con tutte le garanzie. Il tutto con un modello educativo basato sul rispetto dei diritti umani, sulla diversità innegabile presente nella nostra società e sull’inclusione e l’accettazione delle differenze come fonte di arricchimento in una società viva e in costante evoluzione.

Ovviamente, l’educazione è lo strumento principale per combattere l’odio. I programmi educativi, rivolti a tutte le scuole, devono promuovere il rispetto per la diversità, affrontando la neutralizzazione dei pregiudizi e degli stereotipi che sono prodotti dall’ignoranza e dalla disinformazione. Un’educazione che deve essere affiancata da una formazione adeguata per il personale insegnante e coloro che devono far rispettare le norme educative, in modo da poter individuare nelle prime fasi le possibili situazioni di crimine d’odio, che spesso sono correlate al bullismo o al cyberbullismo scolastico. Solo così potremo rilevare ed affrontare i casi in modo efficace, fin dalle prime fasi e grazie all’educazione. Un’educazione che, in nessun caso, può essere separata dai principi e valori universali di convivenza e rispetto per i diritti fondamentali di ogni individuo. Perché, in ultima analisi, non esiste il diritto a un’educazione che sia estranea a questi principi e valori, né la libertà di insegnarla.

Ma nessuno di questi necessari progressi può concretizzarsi senza la partecipazione attiva della società civile, che è senza dubbio essenziale per combattere i crimini d’odio. Pertanto, associazioni, piattaforme, collettivi, gruppi comunitari, associazioni di quartiere e ogni singola persona a titolo individuale hanno la capacità di svolgere un ruolo fondamentale nell’aiutare le vittime, nella creazione di una coscienza sociale di rifiuto e condanna dei crimini d’odio, indipendentemente dalla vittima, così come nell’esigere e collaborare attivamente con le autorità affinché vengano stanziati i necessari fondi per porre fine a qualsiasi forma di violenza, odio e discriminazione radicati nella nostra società. Solo se riusciremo a estirpare l’odio dalle nostre case, dai nostri quartieri, dai nostri villaggi e città, riusciremo a estirparlo anche dai forum, dalle assemblee e dai parlamenti.

Abbiamo la responsabilità condivisa e inderogabile di costruire una società più giusta, pluralistica, diversificata e libera da qualsiasi forma di discriminazione. L’odio non può essere tollerato né avere spazio nella nostra società. Una società che deve sempre essere governata dai valori universali della libertà, dell’uguaglianza e del rispetto. Una società in cui nessuna persona debba mai temere di essere attaccata e insultata solo per essere sé stessa. Pertanto, dobbiamo assumerci il dovere morale, obbligatorio e irrinunciabile di lavorare affinché tutti gli spazi siano luoghi di libertà, sicurezza e giustizia per ogni individuo.

Forse non possiamo ambire a essere come quelle grandi figure del passato che, lungo la storia dell’umanità, hanno reso possibili i grandi progressi a favore della difesa dei diritti umani e contro ogni forma di violenza. Ma possiamo imparare dal loro esempio per costruire un mondo migliore per tutte le persone, ovunque si trovino e qualunque sia il loro luogo di nascita.

Questo giorno ci invita a riflettere sui sfide che ci attendono e che riguardano le vittime dei crimini motivati dall’odio discriminatorio. La risposta sarà sempre trovata nella solidarietà, nell’empatia e nel camminare al fianco delle vittime, proteggendole e accompagnandole in ogni momento.

Meritiamo una società libera, giusta, rispettosa e inclusiva che rispetti i diritti umani, fondamentali ed elementari, di ogni persona.

Siamo capaci di costruire un futuro migliore. Un futuro in cui ogni forma di discriminazione e violenza sia debellata.

Perché tutti gli esseri umani, qualunque siano, sono nati liberi e uguali in dignità e diritti.

Perché l’umanità, con tutta la sua ricchezza e diversità, è il nostro patrimonio più grande e prezioso.

Perché la nostra società è chiamata a essere una società migliore.

Perché questo è l’unico percorso possibile.

Una società senza odio.

🇫🇷FRANÇAIS🇧🇪

UNE SOCIÉTÉ SANS HAINE

La Journée européenne des victimes de crimes de haine est une journée d’une importance particulière pour la défense de l’inviolabilité de la dignité humaine et des droits humains inhérents à toute personne. En particulier, cette date est dédiée à sensibiliser, à donner de la visibilité et à montrer notre solidarité envers les victimes de crimes de haine dans l’environnement européen. Ainsi, en célébrant cette journée, l’objectif est de promouvoir la liberté, l’égalité et le respect envers toute personne, en éliminant toute forme de violence, de haine et de discrimination, en sensibilisant l’ensemble de la population à la problématique sociale des crimes de haine et à la nécessité impérative de les combattre en tant que fléau social.

L’origine de cette journée remonte aux événements tragiques qui ont eu lieu le 22 juillet 2011. Ce jour-là, des dizaines de personnes ont perdu la vie lors des attentats perpétrés à Oslo et sur l’île d’Utøya, en Norvège. Les attentats, commis par Anders Breivik, un extrémiste d’extrême droite, ont choqué tout le continent par la cruauté d’un terroriste qui, après l’attentat à la voiture piégée devant les bureaux du Premier ministre de Norvège à l’époque, Jens Stoltenberg, actuel Secrétaire général de l’OTAN, où 8 personnes ont perdu la vie, s’est ensuite dirigé vers l’île d’Utøya où il a ouvert le feu de manière indiscriminée sur un groupe de jeunes, dont beaucoup étaient mineurs, participant à un camp de jeunes organisé par le Parti travailliste norvégien. Au cours de la fusillade, 69 jeunes ont été sauvagement assassinés. Au total, le nombre de victimes s’est élevé à 77 personnes tuées et 319 blessées de différentes gravités. En mémoire de toutes les victimes, le 22 juillet de chaque année est célébré comme la Journée européenne des victimes de crimes de haine. Un rappel tragique nous avertissant que la violence et la haine peuvent ressurgir à tout moment et frapper le cœur de notre société jusqu’à la déchirer complètement.

Ainsi, cette journée, en plus de revêtir une signification particulière en mémoire des victimes, véhicule plusieurs messages essentiels qui doivent constamment être présents dans notre société, dans notre démocratie. Le premier d’entre eux est la reconnaissance de toutes les victimes de crimes de haine, qui méritent sans aucun doute le soutien unanime et la possibilité que leurs histoires soient connues pour contribuer à la recherche de justice, jamais de vengeance. Le deuxième message consiste à créer une conscience sociale de l’existence indéniable et de l’impact profond que les crimes de haine ont sur les victimes, auxquelles nous devons montrer notre solidarité maximale et notre empathie. Et le troisième message s’adresse particulièrement aux pouvoirs publics afin qu’ils travaillent sans relâche, à travers les fonctions qui leur sont confiées, à la prévention, à la sensibilisation de toute la société, à l’élaboration de normes législatives protégeant et répondant aux victimes, et surtout à l’éducation, qui doit être fondée sur les principes et valeurs universels de coexistence et de respect des droits de chaque personne, quel que soit son statut et où qu’elle se trouve. Une éducation ouverte, inclusive et diversifiée qui construit la citoyenneté de l’avenir et rejette les ombres du passé qui promeuvent la violence, la haine et la discrimination envers quiconque est différent, mais qui a les mêmes droits que tout autre être humain, sans aucune exception.

Les crimes de haine sont sans aucun doute de véritables actes criminels fondés sur l’ignorance que seule l’éducation peut combattre. Une ignorance qui engendre des préjugés et se transforme ensuite en haine déshumanisante envers des personnes ou des groupes de personnes en raison de caractéristiques réelles ou supposées, liées à l’origine ethnique ou nationale, à l’orientation sexuelle et à l’identité de genre, à leurs croyances religieuses, à leur fuite de leur pays pour échapper à la faim ou à la guerre, pour des raisons discriminatoires liées au genre, au handicap ou à la maladie, et en général, pour toute circonstance personnelle présente ou absente chez la personne. Il n’y a qu’un seul «raisonnement» : haïr ceux qui sont différents simplement parce qu’ils le sont.

La haine peut se manifester de différentes manières : à travers des agressions physiques, des agressions verbales, diverses formes de harcèlement ou de cyberharcèlement, des actes de vandalisme, de la discrimination sur le lieu de travail ou à travers des discours de haine ou des médias sociaux. Ainsi, les crimes de haine n’affectent pas seulement les victimes directes d’une agression, ils érodent également la coexistence et la paix sociale en constituant une attaque aux principes et valeurs fondamentales qui devraient être présents dans toute démocratie, ainsi qu’aux droits de l’homme, aux droits fondamentaux et aux libertés publiques dont chaque individu est titulaire. Cela n’affecte pas seulement ceux qui reçoivent des menaces, des insultes et des agressions, parfois avec des conséquences mortelles, mais affecte également les familles de la victime, tout son environnement et l’ensemble de la communauté.

Pour toutes ces raisons, il est essentiel que les différentes institutions gouvernementales de tous les États qui composent la Communauté internationale, les différentes organisations de défense des droits de l’homme, les établissements d’enseignement de tous niveaux, de l’école primaire à l’enseignement supérieur, ainsi que la société dans son ensemble, unissent leurs forces pour faire face au fléau social des crimes de haine. À cette fin, il est nécessaire d’améliorer les mécanismes de protection des victimes, en leur fournissant une assistance juridique adéquate lors du dépôt de plainte, en éliminant toute forme de dissuasion et en accélérant l’action de la justice pour qu’elles soient indemnisées le plus tôt possible et avec toutes les garanties. Tout cela doit être soutenu par un modèle éducatif basé sur le respect des droits de l’homme, sur la diversité incontestablement présente dans notre société et sur l’inclusion et l’acceptation des différences comme une source d’enrichissement dans une société vivante et en constante évolution.

Évidemment, l’éducation est l’outil principal pour lutter contre la haine. Les programmes éducatifs, destinés à tous les niveaux d’éducation, doivent promouvoir le respect de la diversité en abordant la neutralisation des préjugés et des stéréotypes qui résultent de l’ignorance et de la désinformation. Une éducation qui doit également être accompagnée d’une formation complémentaire pour le personnel enseignant et ceux qui sont responsables de faire respecter les règles éducatives afin de pouvoir détecter dès les premiers stades les éventuelles situations de crimes de haine, qui sont souvent liées au harcèlement scolaire ou au cyberharcèlement. C’est ainsi que nous pourrons détecter et aborder les cas de manière efficace, dès les premiers stades et grâce à l’éducation. Une éducation qui, en aucun cas, ne peut être séparée des principes et des valeurs universels de coexistence et de respect envers les droits fondamentaux de chaque personne. Car, en fin de compte, il n’existe pas de droit à une éducation qui soit étrangère à ces principes et valeurs, ni de liberté pour l’enseigner.

Mais aucun de ces progrès nécessaires ne peut se concrétiser sans la participation active de la société civile, qui est sans aucun doute essentielle pour lutter contre les crimes de haine. Par conséquent, les associations, les plateformes, les collectifs, les groupes communautaires, les associations de quartier et chaque individu ont le pouvoir de jouer un rôle fondamental en aidant les victimes, en créant une conscience sociale de rejet et de condamnation des crimes de haine, quelles que soient les victimes, ainsi qu’en exigeant et en collaborant activement avec les autorités pour que les ressources nécessaires soient allouées pour mettre fin à toute forme de violence, de haine et de discrimination enracinée dans notre société. Ce n’est qu’en réussissant à éradiquer la haine de nos foyers, de nos quartiers, de nos villages et de nos villes que nous pourrons l’éradiquer également des forums, des assemblées et des parlements.

Nous avons la responsabilité partagée et incontournable de construire une société plus juste, pluraliste, diversifiée et libre de toute forme de discrimination. La haine ne peut pas être tolérée et n’a pas sa place dans notre société. Une société qui doit toujours être régie par les valeurs universelles de liberté, d’égalité et de respect. Une société dans laquelle personne ne devrait jamais craindre d’être attaquée et insultée simplement pour être elle-même. C’est pourquoi nous devons assumer le devoir moral, obligatoire et inéluctable de travailler pour que tous les espaces soient des lieux de liberté, de sécurité et de justice pour chaque individu.

Nous ne pouvons peut-être pas aspirer à être comme ces grandes figures du passé qui, tout au long de l’histoire de l’humanité, ont rendu possibles les grands progrès en faveur de la défense des droits de l’homme et contre toute forme de violence. Mais nous pouvons apprendre de leur exemple pour construire un monde meilleur pour toutes les personnes, où qu’elles se trouvent et quelle que soit leur origine.

Cette journée nous invite à réfléchir sur les défis qui nous attendent et qui concernent les victimes des crimes motivés par la haine discriminatoire. La réponse se trouvera toujours dans la solidarité, l’empathie et la marche aux côtés des victimes, en les protégeant et en les accompagnant à tout moment.

Nous méritons une société libre, juste, respectueuse et inclusive qui respecte les droits humains, fondamentaux et élémentaires, de chaque personne.

Nous sommes capables de construire un avenir meilleur. Un avenir où toute forme de discrimination et de violence soit éradiquée.

Parce que tous les êtres humains, quels qu’ils soient, sont nés libres et égaux en dignité et en droits.

Parce que l’humanité, avec toute sa richesse et sa diversité, est notre plus grand et précieux patrimoine.

Parce que notre société est appelée à être une société meilleure.

Parce que c’est le seul chemin possible.

Une société sans haine.

🇵🇹PORTUGUÊS🇵🇹

UMA SOCIEDADE SEM ÓDIO

O Dia Europeu das Vítimas de Crimes de Ódio é uma jornada de especial importância na defesa da inviolabilidade da dignidade humana e dos direitos humanos inerentes a qualquer pessoa. Especificamente, esta data é dedicada a criar consciência, dar visibilidade e mostrar nossa solidariedade às vítimas de crimes de ódio no ambiente europeu. Portanto, ao celebrar este dia, o objetivo é promover a liberdade, a igualdade e o respeito a todas as pessoas, eliminando qualquer forma de violência, ódio e discriminação, sensibilizando toda a população sobre a problemática social dos crimes de ódio e a necessidade urgente de combatê-los como uma chaga social.

A origem deste dia remonta aos eventos trágicos que ocorreram em 22 de julho de 2011. Nesse dia, dezenas de pessoas perderam a vida nos ataques perpetrados em Oslo e na Ilha de Utøya, na Noruega. Os ataques, executados por Anders Breivik, um extremista de extrema-direita, causaram comoção em todo o continente devido à crueldade de um terrorista que, após o atentado com carro-bomba em frente aos escritórios do então Primeiro Ministro da Noruega e atual Secretário-Geral da OTAN, Jens Stoltenberg, no qual 8 pessoas perderam a vida, seguiu em direção à Ilha de Utøya e abriu fogo indiscriminado contra um grupo de jovens, muitos deles menores de idade, que participavam de um acampamento juvenil promovido pelo Partido Trabalhista da Noruega. No tiroteio, 69 jovens foram brutalmente assassinados. Ao todo, o número de vítimas chegou a 77 pessoas mortas e 319 feridas de diferentes gravidades. Em memória de todas as vítimas, desde 2015, o dia 22 de julho é comemorado como o Dia Europeu das Vítimas de Crimes de Ódio. Um lembrete trágico que nos alerta de que a violência e o ódio podem ressurgir a qualquer momento e atingir o coração de nossa sociedade até dilacerá-la completamente.

Portanto, este dia, além de ter um significado especial em memória das vítimas, traz consigo várias mensagens essenciais que devem estar presentes de forma contínua em nossa sociedade, em nossa democracia. A primeira delas é o reconhecimento de todas as vítimas de crimes de ódio, que sem dúvida merecem apoio unânime e a possibilidade de que suas histórias sejam conhecidas para contribuir para a busca por justiça, nunca por vingança. A segunda mensagem é a criação de consciência social sobre a existência inegável e o impacto profundo que os crimes de ódio têm sobre as vítimas, às quais devemos mostrar nossa máxima solidariedade e empatia. E a terceira mensagem é dirigida especialmente aos poderes públicos para que, através das funções que lhes são confiadas, trabalhem incansavelmente na prevenção, na sensibilização de toda a sociedade, na elaboração de normas legislativas que protejam e respondam às vítimas e, acima de tudo, na educação, que deve ser baseada nos princípios e valores universais de convivência e respeito aos direitos de cada pessoa, seja quem for e onde quer que esteja. Uma educação aberta, inclusiva e diversificada que construa a cidadania do futuro e rejeite as sombras do passado que promovem a violência, o ódio e a discriminação contra quem é diferente, mas tem os mesmos direitos que qualquer outro ser humano, sem exceção.

Certamente, os crimes de ódio são atos criminosos reais baseados na ignorância que só a educação pode combater. Uma ignorância que gera preconceito e se transforma em ódio desumanizante em relação a pessoas ou grupos de pessoas por suas características, reais ou supostas, relacionadas à origem étnico-nacional, orientação e identidade sexual, crenças religiosas, por terem fugido de seu país em busca de escapar da fome ou da guerra, por razões discriminatórias relacionadas a gênero, deficiência ou doença, e, em geral, por qualquer circunstância pessoal presente ou ausente na pessoa. Existe apenas um único «raciocínio»: odiar quem é diferente pelo simples fato de ser diferente.

O ódio pode se manifestar de várias formas: através de agressões físicas, agressões verbais, várias formas de assédio ou cyberbullying, atos de vandalismo, discriminação no local de trabalho ou através do discurso de ódio aberto e nas redes sociais. Portanto, os crimes de ódio não afetam apenas as vítimas diretas de uma agressão, mas também corroem a convivência e a paz social, constituindo um ataque aos princípios e valores fundamentais que devem estar presentes em qualquer democracia, bem como aos direitos humanos, direitos fundamentais e liberdades públicas de que toda pessoa é titular. Isso não afeta apenas aqueles que recebem ameaças, insultos e agressões, às vezes com consequências mortais, mas também afeta as famílias da vítima, todo o seu ambiente e toda a comunidade.

No passado, testemunhamos as consequências de não prestar atenção aos sinais que levaram às maiores aberrações que a humanidade cometeu contra si mesma. Sombras do passado que parecem querer ressurgir novamente. Dessa forma, esse clima alimenta ainda mais a irracionalidade que leva aos ataques continuarem acontecendo, aumentando e causando imensa dor às vítimas e a toda a sociedade. E é que as consequências do ódio, além de causar um dano devastador às vítimas, tanto física como emocionalmente, também geram uma sensação de medo e insegurança que os «profissionais do ódio» usam habilmente contra a própria sociedade. Não podemos nos permitir fracassar novamente.

Por todas essas razões, é essencial que as diferentes instituições governamentais de todos os Estados que compõem a Comunidade Internacional, as diferentes organizações de defesa dos direitos humanos, os estabelecimentos de ensino de todos os níveis, desde o ensino fundamental ao ensino superior, bem como a sociedade como um todo, unam suas forças para enfrentar o flagelo social que são os crimes de ódio. Para isso, os mecanismos de proteção às vítimas devem ser aprimorados, fornecendo-lhes adequada assessoria jurídica ao apresentar denúncias, afastando qualquer forma de dissuasão, e agilizando a ação da justiça para que sejam compensadas o mais rápido possível e com todas as garantias. Tudo isso deve ser apoiado por um modelo educativo baseado no respeito aos direitos humanos, na diversidade indiscutivelmente presente em nossa sociedade e na inclusão e aceitação da diferença como forma de enriquecimento em uma sociedade viva e em constante evolução.

Obviamente, a educação é a principal ferramenta para combater o ódio. Os programas educacionais, direcionados a instituições de todos os níveis, devem promover o respeito à diversidade, abordando a neutralização dos preconceitos e estereótipos resultantes da ignorância e desinformação. Essa educação também deve ser acompanhada de formação adicional para capacitar o corpo docente e aqueles responsáveis pela aplicação das normas educacionais, a fim de detectar nas fases iniciais possíveis situações de crimes de ódio, que muitas vezes estão relacionadas ao bullying ou cyberbullying escolar. Somente assim podemos detectar e abordar os casos de maneira eficaz, desde uma fase inicial e graças à educação. Essa educação, de forma alguma, pode ser separada dos princípios e valores universais de convivência e respeito aos direitos fundamentais de cada pessoa. Porque, em última análise, não existe o direito a uma educação que seja alheia a esses princípios e valores, nem a liberdade de ensiná-la.

Mas nenhum desses avanços necessários pode ser concretizado sem a participação ativa da sociedade civil, que é sem dúvida essencial para combater os crimes de ódio. Portanto, as associações, plataformas, coletivos, grupos comunitários, associações de bairro e cada indivíduo têm o poder de desempenhar um papel fundamental ao apoiar as vítimas, criar uma consciência social de rejeição e condenação dos crimes de ódio, independentemente das vítimas, bem como exigir e colaborar ativamente com as autoridades para alocar os recursos necessários para acabar com qualquer forma de violência, ódio e discriminação enraizada em nossa sociedade. Somente ao conseguirmos erradicar o ódio de nossos lares, bairros, aldeias, cidades e parlamentos poderemos erradicá-lo também dos fóruns, assembleias e parlamentos.

Temos a responsabilidade compartilhada e inevitável de construir uma sociedade mais justa, plural, diversa e livre de qualquer forma de discriminação. O ódio não pode ser tolerado e não tem lugar em nossa sociedade. Uma sociedade que deve sempre ser regida pelos valores universais de liberdade, igualdade e respeito. Uma sociedade na qual ninguém jamais deve temer ser atacado e insultado simplesmente por ser quem é. Por isso, devemos assumir o dever moral, obrigatório e inevitável de trabalhar para que todos os espaços sejam lugares de liberdade, segurança e justiça para cada indivíduo.

Talvez não possamos aspirar a ser como aquelas grandes figuras do passado que, ao longo da história da humanidade, tornaram possíveis grandes avanços na defesa dos direitos humanos e contra qualquer forma de violência. Mas podemos aprender com o exemplo delas para construir um mundo melhor para todas as pessoas, onde quer que estejam e quem quer que sejam.

Este dia nos convida a refletir sobre os desafios que enfrentamos e que afetam as vítimas de crimes motivados por ódio discriminatório. A resposta sempre estará na solidariedade, empatia e caminhando ao lado das vítimas, apoiando-as e acompanhando-as a todo momento.

Merecemos uma sociedade livre, justa, respeitosa e inclusiva que respeite os direitos humanos, fundamentais e elementares, de cada pessoa.

Somos capazes de construir um futuro melhor. Um futuro onde todas as formas de discriminação e violência sejam erradicadas.

Porque todos os seres humanos, quem quer que sejam, nasceram livres e iguais em dignidade e direitos.

Porque a humanidade, com toda a sua riqueza e diversidade, é o nosso maior e mais valioso patrimônio.

Porque a nossa sociedade está destinada a ser uma sociedade melhor.

Porque esse é o único caminho possível.

Uma sociedade sem ódio.

🇩🇪DEUTSCH🇦🇹

EINE GESELLSCHAFT OHNE HASS

Der Europäische Tag der Opfer von Hassverbrechen ist ein Tag von besonderer Bedeutung für die Verteidigung der Unantastbarkeit der menschlichen Würde und der angeborenen Menschenrechte jeder Person. Insbesondere ist dieses Datum speziell dazu gewidmet, das Bewusstsein zu schärfen, Sichtbarkeit zu schaffen und unsere Solidarität mit den Opfern von Hassverbrechen im europäischen Umfeld zu zeigen. Daher soll mit der Feier dieses Tages die Freiheit, Gleichheit und der Respekt für jeden Menschen gefördert werden, indem jegliche Form von Gewalt, Hass und Diskriminierung beseitigt wird. Die gesamte Bevölkerung soll über die soziale Problematik von Hassverbrechen sensibilisiert werden und die dringende Notwendigkeit bekämpfen, sie als gesellschaftliche Plage zu beseitigen.

Der Ursprung dieses Tages liegt in den dramatischen Ereignissen, die am 22. Juli 2011 stattfanden. An diesem Tag verloren dutzende Menschen bei den Anschlägen in Oslo und auf der Insel Utøya in Norwegen ihr Leben. Die Anschläge, verübt von Anders Breivik, einem radikalen Rechtsextremisten, schockierten den gesamten Kontinent aufgrund der Grausamkeit eines Terroristen, der nach dem Anschlag mit einer Autobombe vor den Büros des damaligen norwegischen Ministerpräsidenten und heutigen NATO-Generalsekretärs Jens Stoltenberg, bei dem 8 Menschen ums Leben kamen, auf die Insel Utøya fuhr und wahllos auf eine Gruppe von Jugendlichen schoss, von denen viele minderjährig waren und an einem Jugendcamp des norwegischen Labour Party teilnahmen. Bei dem Schießerei wurden 69 junge Menschen brutal ermordet. Insgesamt stieg die Zahl der Opfer auf 77 Menschen, die getötet und 319 weitere wurden unterschiedlich schwer verletzt. Seit 2015 wird am 22. Juli der Europäische Tag der Opfer von Hassverbrechen in Gedenken an alle Opfer begangen. Eine tragische Erinnerung, die uns vor Augen führt, dass Gewalt und Hass jederzeit wieder aufkommen und das Herz unserer Gesellschaft erschüttern können.

Aus diesem Grund bringt dieser Tag neben seiner besonderen Bedeutung zur Erinnerung an die Opfer auch mehrere wesentliche Botschaften mit sich, die in unserer Gesellschaft und unserer Demokratie kontinuierlich präsent sein sollten. Die erste davon ist die Anerkennung aller Opfer von Hassverbrechen, die zweifellos einstimmige Unterstützung verdienen und deren Geschichten bekannt gemacht werden sollten, um zur Suche nach Gerechtigkeit beizutragen, niemals nach Rache. Die zweite Botschaft besteht darin, ein gesellschaftliches Bewusstsein für die unbestreitbare Existenz und die tiefgreifenden Auswirkungen von Hassverbrechen auf die Opfer zu schaffen, denen wir unsere uneingeschränkte Solidarität und Empathie zeigen sollten. Die dritte Botschaft richtet sich insbesondere an die öffentlichen Mächte, die unermüdlich an der Prävention arbeiten sollten, die gesamte Gesellschaft sensibilisieren, Gesetzesnormen erarbeiten sollten, die Opfer schützen und auf sie reagieren, und vor allem an eine Bildung, die über allem auf den universellen Grundsätzen und Werten des Zusammenlebens und des Respekts für die Rechte jeder Person basieren sollte, ganz gleich wer sie ist und wo sie sich befindet. Eine offene, inklusive und diverse Bildung, die die Bürgerschaft der Zukunft aufbaut und die Schatten der Vergangenheit ablehnt, die Gewalt, Hass und Diskriminierung gegenüber denen fördern, die anders sind, aber die gleichen Rechte wie jeder andere Mensch haben, ohne Ausnahme.

Gewiss sind Hassverbrechen echte kriminelle Handlungen, die auf Unwissenheit beruhen, die nur durch Bildung bekämpft werden kann. Eine Unwissenheit, die Vorurteile schafft und sich dann in entmenschlichenden Hass gegenüber Menschen oder Gruppen von Menschen wegen ihrer tatsächlichen oder vermeintlichen Merkmale äußert, sei es aufgrund ihrer ethnisch-nationalen Herkunft, sexuellen Orientierung und Identität, religiösen Überzeugungen, weil sie aus ihrem Land geflohen sind, um dem Hunger oder dem Krieg zu entkommen, aus diskriminierenden Gründen in Bezug auf Geschlecht, Behinderung oder Krankheit und letztendlich wegen jeder persönlichen Umstände, die vorhanden oder abwesend sein können. Es gibt nur eine einzige «Begründung»: Hass gegenüber Menschen, die einfach nur anders sind, weil sie anders sind.

Hass kann sich auf verschiedene Arten manifestieren: durch körperliche Angriffe, verbale Angriffe, verschiedene Formen von Belästigung oder Cybermobbing, Akte von Vandalismus, Diskriminierung am Arbeitsplatz oder durch offene Hassreden und in sozialen Medien. Deshalb sind Hassverbrechen nicht nur Handlungen, die ausschließlich die direkten Opfer einer Aggression betreffen, sondern sie untergraben auch das Zusammenleben und den sozialen Frieden, da sie einen Angriff auf die Grundsätze und Werte darstellen, die in jeder Demokratie vorhanden sein sollten, sowie auf die Menschenrechte, Grundrechte und öffentlichen Freiheiten, die jeder Person zustehen. Dies betrifft nicht nur diejenigen, die Bedrohungen, Beleidigungen und Angriffe erhalten, manchmal mit tödlichen Folgen, sondern es betrifft auch die Familien der Opfer, ihr gesamtes Umfeld und die ganze Gemeinschaft.

In der Vergangenheit waren wir bereits Zeugen der Folgen, die entstehen, wenn wir nicht auf die Zeichen achten, die zu den größten Abscheulichkeiten führten, die die Menschheit gegen sich selbst begangen hat. Schatten der Vergangenheit, die anscheinend wieder auferstehen wollen. Dieser Zustand schürt die Unvernunft, die dazu führt, dass die Angriffe weitergehen, zunehmen und immense Schmerzen für die Opfer und die gesamte Gesellschaft verursachen. Und der Hass hat zudem zur Folge, dass er nicht nur den Opfern einen verheerenden Schaden zufügt, sei es körperlich oder emotional, sondern auch ein Gefühl von Angst und Unsicherheit erzeugt, das von «Hassprofis» geschickt gegen die Gesellschaft eingesetzt wird. Wir können uns kein erneutes Scheitern erlauben.

Aus all diesen Gründen ist es entscheidend, dass die verschiedenen Regierungsbehörden aller Staaten, die die internationale Gemeinschaft bilden, die verschiedenen Organisationen, die sich für die Menschenrechte einsetzen, Bildungseinrichtungen auf allen Ebenen von der Grundschule bis zur Hochschulbildung sowie die Gesellschaft insgesamt ihre Kräfte bündeln, um gegen die gesellschaftliche Plage der Hassverbrechen anzukämpfen. Dazu müssen die Schutzmechanismen für die Opfer verbessert werden, ihnen angemessene rechtliche Beratung bei der Einreichung einer Anzeige zur Verfügung gestellt werden, jegliche Form von Abschreckung vermieden werden und die Justiz schnell handeln, um sie so schnell wie möglich und mit allen Garantien zu entschädigen. All dies muss von einem Bildungsmodell begleitet werden, das auf dem Respekt für die Menschenrechte, auf der unbestreitbaren Vielfalt in unserer Gesellschaft und auf der Einbeziehung und Akzeptanz von Unterschieden als Bereicherung in einer lebendigen und sich ständig weiterentwickelnden Gesellschaft basiert.

Offensichtlich ist Bildung das wichtigste Instrument im Kampf gegen den Hass. Bildungsprogramme sollten darauf abzielen, den Respekt vor der Vielfalt zu fördern und die Neutralisierung von Vorurteilen und Stereotypen, die aus Unwissenheit und Desinformation resultieren, anzugehen. Diese Bildung sollte auch durch eine zusätzliche Schulung ergänzt werden, um das Lehrpersonal und diejenigen, die für die Umsetzung der Bildungsvorschriften verantwortlich sind, zu befähigen, mögliche Situationen von Hassverbrechen in einer frühen Phase zu erkennen, die oft mit Mobbing oder Cybermobbing in der Schule zusammenhängen. Nur so können Fälle effektiv erkannt und angegangen werden, und das schon in einer frühen Phase dank Bildung. Eine Bildung, die keinesfalls von den universalen Grundsätzen und Werten des Zusammenlebens und des Respekts gegenüber den Grundrechten jeder Person getrennt sein kann. Denn letztendlich gibt es kein Recht auf Bildung, die diese Prinzipien und Werte ignoriert, und keine Freiheit, sie zu lehren.

Aber keiner dieser notwendigen Fortschritte kann ohne die aktive Beteiligung der Zivilgesellschaft umgesetzt werden, die zweifellos unverzichtbar ist, um gegen Hassverbrechen zu kämpfen. Daher haben Vereinigungen, Plattformen, Kollektive, Gemeinschaftsgruppen, Nachbarschaftsvereinigungen sowie Einzelpersonen die Möglichkeit, eine wesentliche Rolle bei der Unterstützung der Opfer zu spielen, ein gesellschaftliches Bewusstsein für die Ablehnung und Verurteilung von Hassverbrechen zu schaffen, unabhängig von den Opfern, sowie bei der Forderung und aktiven Zusammenarbeit mit den Behörden, um die notwendigen Ressourcen bereitzustellen, um jegliche Form von Gewalt, Hass und Diskriminierung, die in unserer Gesellschaft verwurzelt sind, zu beenden. Nur wenn wir den Hass aus unseren Häusern, Stadtvierteln, Dörfern, Städten und Parlamenten vertreiben, können wir ihn auch aus Foren, Versammlungen und Parlamenten verbannen.

Wir tragen gemeinsam und unausweichlich die Verantwortung, eine gerechtere, pluralistische, vielfältige und von jeglicher Diskriminierung freie Gesellschaft aufzubauen. Hass darf in unserer Gesellschaft keinen Platz finden. Eine Gesellschaft, die immer von den universellen Werten von Freiheit, Gleichheit und Respekt geprägt sein sollte. Eine Gesellschaft, in der niemand jemals Angst haben muss, angegriffen und beleidigt zu werden, nur weil er ist, wer er ist. Daher müssen wir uns der moralischen, verpflichtenden und unvermeidlichen Aufgabe stellen, daran zu arbeiten, dass alle Räume Räume der Freiheit, Sicherheit und Gerechtigkeit für jede Person sind.

Vielleicht können wir nicht wie die großen Figuren der Vergangenheit sein, die im Laufe der Menschheitsgeschichte bedeutende Fortschritte im Bereich der Verteidigung der Menschenrechte und gegen jede Form von Gewalt ermöglicht haben. Aber wir können von ihrem Beispiel lernen, um eine bessere Welt für alle Menschen aufzubauen, unabhängig von ihrer Herkunft und ihrem Geburtsort.

Dieser Tag lädt uns ein, über die Herausforderungen nachzudenken, denen wir gegenüberstehen und die die Opfer von Verbrechen aufgrund von diskriminierendem Hass betreffen. Die Antwort liegt immer in Solidarität, Empathie und im gemeinsamen Gang mit den Opfern, um sie zu unterstützen und sie in jedem Moment zu begleiten.

Wir verdienen eine freie, gerechte, respektvolle und inklusive Gesellschaft, die die grundlegenden und elementaren Menschenrechte jeder Person respektiert.

Wir sind in der Lage, eine bessere Zukunft aufzubauen. Eine Zukunft, in der jegliche Form von Diskriminierung und Gewalt ausgemerzt ist.

Weil alle Menschen, wer immer sie sind, frei und gleich in Würde und Rechten geboren sind.

Weil die Menschheit in all ihrer Vielfalt und Reichhaltigkeit unser größtes und wertvollstes Erbe ist.

Weil unsere Gesellschaft dazu berufen ist, eine bessere Gesellschaft zu sein.

Weil das der einzige mögliche Weg ist.

Eine Gesellschaft ohne Hass.

🇵🇱POLSKI🇵🇱

SPOŁECZEŃSTWO BEZ NIENAWIŚCI

Europejski Dzień Ofiar Przestępstw Motywowanych Nienawiścią jest dniem o szczególnym znaczeniu w kontekście obrony nietykalności godności ludzkiej i niezbywalnych praw człowieka każdej osoby. W szczególności ta data jest poświęcona tworzeniu świadomości, zwiększaniu widoczności oraz okazywaniu solidarności ofiarom przestępstw motywowanych nienawiścią w europejskim kontekście. Celem obchodzenia tego dnia jest promowanie wolności, równości i szacunku wobec każdej osoby, eliminowanie wszelkich form przemocy, nienawiści i dyskryminacji, oraz podniesienie świadomości społeczeństwa na temat problematyki społecznej związanej z przestępstwami motywowanymi nienawiścią i pilnej potrzeby ich zwalczania jako plagi społecznej.

Pochodzenie tego dnia ma swoje korzenie w dramatycznych wydarzeniach, które miały miejsce 22 lipca 2011 roku. W tym dniu dziesiątki osób straciło życie w zamachach przeprowadzonych w Oslo i na wyspie Utøya w Norwegii. Zamachy, dokonane przez Andersa Breivika, radykalnego działacza skrajnej prawicy, wstrząsnęły całym kontynentem z powodu okrucieństwa terrorysty, który najpierw dokonał zamachu bombowego przed biurami ówczesnego premiera Norwegii, a obecnego sekretarza generalnego NATO, Jensa Stoltenberga, w wyniku którego zginęło 8 osób. Następnie udał się na wyspę Utøya, gdzie otworzył ogień do grupy młodych ludzi, wielu z nich nieletnich, uczestniczących w obozie młodzieżowym zorganizowanym przez Norweską Partię Pracy. W wyniku strzelaniny bestialsko zginęło 69 młodych osób. Łącznie liczba ofiar wyniosła 77 zabitych i 319 rannych różnym stopniem ciężkości. Od 2015 roku, każdego 22 lipca obchodzimy Europejski Dzień Ofiar Przestępstw Motywowanych Nienawiścią, tragiczne przypomnienie, które ostrzega nas, że przemoc i nienawiść mogą nawrócić w każdej chwili i uderzyć w serce naszego społeczeństwa, niszcząc je całkowicie.

Dlatego ten dzień, oprócz szczególnego znaczenia jako okazja do upamiętnienia ofiar, niesie ze sobą kilka kluczowych przesłań, które powinny stale obecne w naszym społeczeństwie i naszej demokracji. Pierwsze z nich to uznanie wszystkich ofiar przestępstw motywowanych nienawiścią, które zasługują jednogłośnie na wszelkie możliwe wsparcie oraz na możliwość dzielenia się swoimi historiami w celu wspierania ich w dążeniu do sprawiedliwości, a nie odwetu. Drugie przesłanie polega na budowaniu świadomości społecznej na temat niezaprzeczalnego istnienia i głębokiego wpływu, jaki przestępstwa motywowane nienawiścią mają na ofiary, które wymagają naszego maksymalnego wsparcia i empatii. Trzecie przesłanie skierowane jest zwłaszcza do władz publicznych, aby poprzez wykonywaną przez siebie funkcje pracowały nieustannie nad zapobieganiem, wrażliwością całego społeczeństwa, opracowywaniem ustawodawstwa chroniącego i odpowiadającego ofiarom, a przede wszystkim nad edukacją, która przede wszystkim powinna opierać się na powszechnych zasadach i wartościach współżycia i szacunku wobec praw każdej osoby, bez względu na to, kim jest i gdziekolwiek na świecie. Edukacja otwarta, włączająca i różnorodna, budująca obywatelstwo przyszłości i odrzucająca cienie przeszłości, które promują przemoc, nienawiść i dyskryminację wobec innych, ale z takimi samymi prawami jak każdy inny człowiek i bez wyjątków.

Przestępstwa motywowane nienawiścią są autentycznymi aktami przestępczymi opartymi na ignorancji, której można przeciwdziałać tylko za pomocą edukacji. Ignorancja ta rodzi uprzedzenia, które następnie przekształcają się w dehumanizującą nienawiść wobec osób lub grup osób z powodu ich cech, rzeczywistych lub pozorowanych, wynikających z pochodzenia etniczno-narodowego, orientacji i tożsamości seksualnej, wyznawanych przekonań religijnych, próby ucieczki z kraju z powodu głodu czy wojny, dyskryminacji opartej na płci, niepełnosprawności czy choroby, a wreszcie z powodu jakiejkolwiek osobistej okoliczności obecnej lub nieobecnej u danej osoby. Istnieje tylko jedna «logika»: nienawidzić kogoś za to, że jest inny, tylko dlatego, że jest.

Nienawiść może objawiać się różnymi sposobami: poprzez fizyczne ataki, werbalne agresje, różne formy nękania lub cyberprzemoc, akty wandalizmu, dyskryminację w miejscu pracy, a także przez otwartą mowę nienawiści i za pośrednictwem mediów społecznościowych. Przestępstwa motywowane nienawiścią nie dotyczą tylko bezpośrednich ofiar agresji, ale również podważają współżycie i pokój społeczny, atakując podstawowe zasady i wartości, które powinny być obecne we wszystkich demokracjach, oraz naruszają prawa człowieka, prawa podstawowe i wolności publiczne, których każda osoba jest właścicielem. Obejmuje to nie tylko osoby, które otrzymują groźby, obelgi i agresje, często zakończone śmiercią, ale także dotyka rodziny ofiary, całe jej otoczenie i społeczność.

W przeszłości byliśmy już świadkami skutków niezwracania uwagi na sygnały prowadzące do największych okrucieństw, jakie ludzkość popełniła przeciwko sobie. Cienie przeszłości wydają się chcieć ponownie powrócić. Taki klimat jeszcze bardziej napędza bezsens, który prowadzi do kontynuacji i wzrostu ataków oraz wywołuje ogromny ból ofiarom i całemu społeczeństwu. Konsekwencje nienawiści, oprócz niszczycielskich szkód dla ofiar, zarówno pod względem fizycznym, jak i emocjonalnym, wywołują również uczucie strachu i niepewności, które «specjaliści od nienawiści» sprawnie wykorzystują przeciwko samemu społeczeństwu. Nie możemy pozwolić sobie na kolejne niepowodzenie.

Z tego powodu niezbędne jest, aby różne instytucje rządowe wszystkich państw skupionych w Międzynarodowej Wspólnocie, różne organizacje na rzecz obrony praw człowieka, szkoły na różnych poziomach, od podstawowych do wyższych, jak również całe społeczeństwo, zjednoczyły siły, aby zwalczyć plagę społeczną, jaką są przestępstwa motywowane nienawiścią. W tym celu należy poprawić mechanizmy ochrony ofiar, zapewniając im odpowiednie wsparcie prawne przy składaniu doniesień, eliminując wszelkie formy odstraszania, oraz przyspieszyć działania wymiaru sprawiedliwości, aby ofiary jak najszybciej i w pełni zostały zadośćuczynione. Wszystko to w ramach modelu edukacji opartego na szacunku wobec praw człowieka, na niezaprzeczalnej różnorodności obecnej w naszym społeczeństwie oraz na zaakceptowaniu różnic jako źródła wzbogacenia w żywej i dynamicznie rozwijającej się społeczności.

Oczywiście, edukacja jest głównym narzędziem w walce z nienawiścią. Programy edukacyjne skierowane do placówek na różnych poziomach powinny promować szacunek wobec różnorodności, neutralizować uprzedzenia i stereotypy wynikające z braku wiedzy i dezinformacji. Edukacja ta powinna również być wsparta dodatkowym szkoleniem dla nauczycieli i osób odpowiedzialnych za egzekwowanie norm edukacyjnych, aby mogli oni wychwycić wczesne sytuacje możliwego popełnienia przestępstwa motywowanego nienawiścią, które w wielu przypadkach mogą być związane z dręczeniem lub cyberprzemocą szkolną. Tylko w ten sposób można wykryć i skutecznie rozwiązać przypadki od samego początku, dzięki edukacji. Edukacja ta nie może w żadnym wypadku być pozbawiona powszechnych zasad i wartości uniwersalnych w zakresie współżycia i szacunku wobec podstawowych praw każdej osoby. Ponieważ w końcu nie ma prawa do edukacji, która byłaby pozbawiona tych zasad i wartości, ani też wolności jej nauczania.

Jednak żadne z tych koniecznych postępów nie może się zmaterializować bez aktywnego zaangażowania społeczeństwa obywatelskiego, które bez wątpienia jest niezbędne do walki z przestępstwami motywowanymi nienawiścią. Dlatego stowarzyszenia, platformy, grupy społeczne, grupy społecznościowe, związki sąsiedzkie, a także każda osoba indywidualnie, mają zdolność do odegrania kluczowej roli w zapewnieniu wsparcia, budowaniu społecznej świadomości odrzucania i potępienia przestępstw motywowanych nienawiścią, bez względu na to, kto jest ofiarą, a także w wymaganiu i aktywnym współdziałaniu z władzami, aby zapewnić odpowiednie zasoby, które pozwolą zakończyć wszelkie formy przemocy, nienawiści i dyskryminacji zakorzenione w naszym społeczeństwie. Tylko jeśli wyeliminujemy nienawiść z naszych domów, naszych dzielnic, naszych wsi, miast i miasteczek, wyeliminujemy ją również z forów, zgromadzeń i parlamentów.

Mamy wspólny i niezbywalny obowiązek budowania bardziej sprawiedliwego, pluralistycznego, różnorodnego i wolnego od wszelkiej formy dyskryminacji społeczeństwa. Nienawiść nie może być tolerowana ani mieć miejsca w naszym społeczeństwie. Społeczeństwo to musi zawsze opierać się na uniwersalnych wartościach wolności, równości i szacunku. Społeczeństwo, w którym żadna osoba nigdy więcej nie będzie bać się ataków i obelg z powodu tego, kim jest. Dlatego musimy przyjąć moralne, obowiązkowe i nieuniknione zobowiązanie do pracy nad tym, aby wszystkie przestrzenie stały się miejscami wolności, bezpieczeństwa i sprawiedliwości dla każdej osoby.

Być może nie możemy aspirować do bycia jak wielkie postacie przeszłości, które na przestrzeni dziejów dokonały wielkich postępów na rzecz obrony praw człowieka i przeciwko wszelkim formom przemocy. Ale możemy uczyć się od ich przykładu, aby budować lepszy świat dla wszystkich ludzi, niezależnie od tego, kim są i gdzie się urodziliśmy.

Ten dzień zachęca nas do zastanowienia się nad wyzwaniami, które przed nami stoją i które dotykają ofiary przestępstw motywowanych dyskryminacją. Odpowiedzi znajdziemy zawsze w solidarności, empatii i wraz z ofiarami, wspierając je i towarzysząc im w każdej chwili.

Zasługujemy na społeczeństwo wolne, sprawiedliwe, pełne szacunku i otwarte na różnorodność, szanujące podstawowe i niezbywalne prawa każdej osoby.

Jesteśmy w stanie zbudować lepszą przyszłość. Przyszłość, w której wszelka forma dyskryminacji i przemocy zostanie wykorzeniona.

Bo wszyscy ludzie, kimkolwiek są, urodzili się wolni i równi w godności i prawach.

Bo ludzkość, w całej swojej różnorodności i bogactwie, jest naszym największym i najcenniejszym dziedzictwem.

Bo nasze społeczeństwo ma powołanie do bycia lepszym społeczeństwem.

Bo to jest jedyna droga.

Społeczeństwo bez nienawiści.

🇳🇴NORSK🇳🇴

ET SAMFUNN UTEN HAT

Europeisk dag for ofre for hatkriminalitet er en dag av spesiell betydning når det gjelder forsvar av ukrænkeligheten til menneskelig verdighet og de iboende menneskerettighetene til enhver person. Spesielt er denne datoen dedikert til å øke bevisstheten, synliggjøre og vise vår solidaritet med ofrene for hatkriminalitet i den europeiske konteksten. Målet med denne dagen er å fremme frihet, likhet og respekt for alle mennesker, og å eliminere all form for vold, hat og diskriminering, samt å øke bevisstheten i hele befolkningen om den sosiale problematikken knyttet til hatkriminalitet og den presserende nødvendigheten av å bekjempe det som en sosial plage.

Opprinnelsen til denne dagen har sine røtter i de dramatiske hendelsene som fant sted 22. juli 2011. Den dagen mistet dusinvis av mennesker livet i angrepene som ble utført i Oslo og på Utøya-øya i Norge. Angrepene, utført av høyreekstremisten Anders Breivik, rystet hele kontinentet på grunn av grusomheten til en terrorist som etter bilbomben utenfor kontorene til den da norske statsministeren og nåværende NATO-generalsekretæren Jens Stoltenberg, der åtte personer mistet livet, gikk videre til Utøya-øya og åpnet ild mot en gruppe unge, mange av dem mindreårige, som deltok på en ungdomsleir arrangert av det norske Arbeiderpartiet. I skytedramaet ble 69 unge mennesker brutalt drept. Totalt steg antallet ofre til 77 drepte og 319 skadde av varierende alvorlighetsgrad. Til minne om alle ofrene, har vi siden 2015 markert den europeiske dagen for ofre for hatkriminalitet den 22. juli hvert år. Dette er en tragisk påminnelse om at vold og hat kan komme tilbake når som helst og ramme samfunnet vårt i hjertet, og rive det i filler.

Derfor har denne dagen, i tillegg til å ha en spesiell betydning som minne om ofrene, flere essensielle budskap som kontinuerlig må være til stede i samfunnet vårt, i vår demokrati. For det første er det anerkjennelsen av alle ofrene for hatkriminalitet som utvilsomt fortjener all mulig støtte og også muligheten til å få historiene deres kjent for å bidra til at de søker rettferdighet, ikke hevn. For det andre handler det om å skape en sosial bevissthet om den urokkelige eksistensen og den dype påvirkningen hatkriminalitet har på ofrene, som vi må vise maksimal solidaritet og empati med. For det tredje retter budskapet seg spesielt mot myndighetene for å arbeide utrettelig med forebygging, bevisstgjøring i hele samfunnet, utarbeidelse av lovgivning som beskytter og gir svar til ofrene, og fremfor alt for en utdanning som fremfor alt må bygge på de universelle prinsippene og verdiene for samvær og respekt for rettighetene til enhver person, uansett hvem de er, og hvor som helst i verden. En åpen, inkluderende og mangfoldig utdanning som bygger fremtidens medborgerskap og som avviser skyggene fra fortiden som fremmer vold, hat og diskriminering mot dem som er annerledes, men med de samme rettighetene som alle andre mennesker, og uten unntak.

Hatkriminalitet er utvilsomt autentiske kriminelle handlinger basert på uvitenhet som bare utdanning kan bekjempe. En uvitenhet som skaper fordommer og som deretter blir til dehumaniserende hat mot enkeltpersoner eller grupper basert på deres egenskaper, virkelige eller oppfattede, som etnisk-nasjonal opprinnelse, seksuell orientering og identitet, religiøse overbevisninger, grunn av å ha flyktet fra sitt land for å unnslippe sult eller krig, av diskriminerende grunner basert på kjønn, funksjonshemming eller sykdom og generelt enhver personlig omstendighet nåværende eller ikke. Det eneste «resonnementet» er å hate de som er annerledes bare fordi de er det.

Hat kan manifestere seg på forskjellige måter: gjennom fysiske angrep, verbale angrep, ulike former for trakassering eller netthets, vandalisme, diskriminering på arbeidsplassen eller gjennom åpenlys hatretorikk og i sosiale medier. Derfor påvirker hatkriminalitet ikke bare direkte ofrene for en angrep, men undergraver også samværet og den sosiale freden ved å angripe prinsipper og grunnleggende verdier som bør være til stede i alle demokratier, og mot menneskerettigheter, grunnleggende rettigheter og offentlige friheter som tilhører enhver person. Det påvirker derfor ikke bare de som mottar truslene, fornærmelsene og angrepene, ofte med dødelig utfall, men også ofrenes familier, hele deres omgivelser og hele deres samfunn.

I fortiden har vi allerede vært vitne til konsekvensene av å ignorere signaler som førte til de største grusomheter som menneskeheten begikk mot seg selv. Skyggene fra fortiden synes å ønske å dukke opp igjen. Dette klimaet gir enda mer næring til grunnløsheten som fører til at angrepene fortsetter, øker og fortsetter å forårsake enorm smerte for ofrene og samfunnet som helhet. Konsekvensene av hatet, i tillegg til å forårsake ødeleggende skade på ofrene, både fysisk og følelsesmessig, skaper også en følelse av frykt og usikkerhet som «hatets profesjonelle» utnytter dyktig mot selve samfunnet. Vi kan ikke tillate oss å mislykkes igjen.

Av alle disse grunnene er det avgjørende at de forskjellige regjeringsinstitusjonene i alle stater som utgjør det internasjonale samfunnet, forskjellige organisasjoner for forsvar av menneskerettigheter, utdanningsinstitusjoner på alle nivåer, fra grunnskolen til høyere utdanning, samt samfunnet som helhet, samler alle kreftene sine for å bekjempe det sosiale problemet med hatkriminalitet. For dette må beskyttelsesmekanismene for ofrene forbedres, og de må få adekvat juridisk rådgivning når de melder fra om hatkriminalitet, og alle former for avskrekkelse må avvises. Rettsvesenet må også handle raskt slik at ofrene blir kompensert så snart som mulig og med alle garantier. Alt dette, sammen med en utdanningsmodell basert på respekt for menneskerettigheter, den uavviselige mangfoldet i vårt samfunn, inkludering og aksept av forskjeller som en berikelse i et levende og stadig utviklende samfunn.

Selvfølgelig er utdanning det viktigste verktøyet for å bekjempe hatet. Utdanningsprogrammer rettet mot utdanningsinstitusjoner på alle nivåer må fremme respekt for mangfold og håndtere nøytralisering av fordommer og stereotyper som er resultatet av uvitenhet og feilinformasjon. Utdanningen må også følges opp av ekstra opplæring for lærere og de som er ansvarlige for å håndheve utdanningsregler, slik at de kan identifisere mulige situasjoner med hatkriminalitet i tidlige stadier, noe som ofte forstås som situasjoner relatert til mobbing eller nettmobbing på skolen. Bare da kan saker oppdages og håndteres effektivt, fra et tidlig stadium og takket være utdanningen. En utdanning som på ingen måte kan være uavhengig av de universelle prinsippene og verdiene for samvær og respekt for grunnleggende rettigheter til enhver person. Fordi det til syvende og sist ikke er rett til en utdanning som er uavhengig av disse prinsippene og verdiene, eller friheten til å undervise i dem.

Men ingen av disse nødvendige fremskrittene kan materialiseres uten den aktive deltakelsen fra sivilsamfunnet, noe som utvilsomt er avgjørende for å bekjempe hatkriminalitet. Derfor har foreninger, plattformer, kollektiver, fellesskapsgrupper, nabolagssammenslutninger og enkeltpersoner en viktig rolle å spille når det gjelder å gi støtte som ofrene trenger, skape en sosial bevissthet om avvisning og fordømmelse av hatkriminalitet, uansett hvem offeret er, samt å kreve og aktivt samarbeide med myndighetene slik at nødvendige ressurser kan avsettes for å utrydde all form for vold, hat og diskriminering som er rotfestet i samfunnet vårt. Bare hvis vi fjerner hatet fra våre hjem, nabolag, landsbyer, byer og byer, kan vi utrydde det fra fora, forsamlinger og parlament.

Vi har en delt og ufravikelig ansvar for å bygge et rettferdig, mangfoldig og fritt samfunn fritt for enhver form for diskriminering. Hat kan ikke tolereres og har ingen plass i samfunnet vårt. Et samfunn som alltid skal styres av de universelle verdiene av frihet, likhet og respekt. Et samfunn der ingen person noensinne vil frykte å bli angrepet og fornærmet bare på grunn av hvem de er. Derfor må vi påta oss den moralske, obligatoriske og uunngåelige forpliktelsen til å jobbe for at alle rom skal være steder for frihet, sikkerhet og rettferdighet for enhver person.

Kanskje kan vi ikke strebe etter å være som de store personene fra fortiden som gjennom menneskehetens historie har gjort store fremskritt i forsvar av menneskerettigheter og mot enhver form for vold. Men vi kan lære av deres eksempel for å bygge en bedre verden for alle mennesker, uansett hvem vi er og hvor vi er født.

Denne dagen oppfordrer oss til å reflektere over utfordringene som venter på oss og som påvirker ofrene for motivert hatkriminalitet. Svaret vil alltid ligge i solidaritet, empati og å gå sammen med ofrene, støtte dem og være der for dem til enhver tid.

Vi fortjener et samfunn som er fritt, rettferdig, respektfullt og inkluderende, som respekterer menneskerettighetene, de grunnleggende og elementære rettighetene til enhver person.

Vi er i stand til å bygge en bedre fremtid. En fremtid der enhver form for diskriminering og vold blir utryddet.

Fordi alle mennesker, uansett hvem vi er, er født frie og like i verdighet og rettigheter.

Fordi menneskeheten, i all sin rikdom og mangfold, er vårt største og mest verdifulle arv.

Fordi vårt samfunn er ment å være et bedre samfunn.

Fordi det er den eneste veien.

Et samfunn uten hat.

🇬🇷ΕΛΛΗΝΙΚΆ🇨🇾

ΜΙΑ ΚΟΙΝΩΝΊΑ ΧΩΡΊΣ ΜΊΣΟΣ

Η Ευρωπαϊκή Ημέρα Θυμάτων Εγκλημάτων Μίσους είναι μια ημέρα ιδιαίτερης σημασίας για την υπεράσπιση της αδιαπραγμάτευτης αξιοπρέπειας του ανθρώπινου χαρακτήρα και των ενσωματωμένων δικαιωμάτων του ανθρώπου. Ειδικότερα, αυτή η ημερομηνία αφιερώνεται ειδικά στη δημιουργία συνείδησης, στην ορατότητα και στην επίδειξη αλληλεγγύης με τα θύματα εγκλημάτων μίσους στην ευρωπαϊκή κοινότητα. Έτσι, με την εορτασμό αυτής της ημέρας, στοχεύουμε στην προώθηση της ελευθερίας, της ισότητας και του σεβασμού προς κάθε άνθρωπο, εξουδετερώνοντας κάθε μορφή βίας, μίσους και διάκρισης, ευαισθητοποιώντας το σύνολο του πληθυσμού για το κοινωνικό πρόβλημα των εγκλημάτων μίσους και την επιτακτική ανάγκη να τα καταπολεμήσουμε ως κοινωνικό κακό.

Η προέλευση αυτής της ημέρας έχει τις ρίζες της σε δραματικά γεγονότα που συνέβησαν στις 22 Ιουλίου 2011. Εκείνη την ημέρα, δεκάδες άνθρωποι έχασαν τη ζωή τους σε τρομοκρατικές επιθέσεις που διαπράχθηκαν στο Όσλο και στο νησί Utøya της Νορβηγίας. Οι επιθέσεις, που διαπράχθηκαν από τον Anders Breivik, ακροδεξιό ριζοσπάστη, προκάλεσαν σοκ σε ολόκληρη την ηπειρωτική Ευρώπη για την αγριότητα ενός τρομοκράτη που, μετά την έκρηξη αυτοκινήτου μπροστά από τα γραφεία του τότε πρωθυπουργού της Νορβηγίας και νυν Γενικού Γραμματέα του ΝΑΤΟ, Jens Stoltenberg, όπου 8 άνθρωποι έχασαν τη ζωή τους, στράφηκε στο νησί Utøya και άρχισε ανεξέλεγκτα να ανοίγει πυρ κατά ομάδας νέων, πολλοί από τους οποίους ήταν ανήλικοι, που συμμετείχαν σε κατασκήνωση νέων που προωθούσε το Εργατικό Κόμμα της Νορβηγίας. Κατά τη διάρκεια της επίθεσης, 69 νέοι δολοφονήθηκαν με άγριο τρόπο. Συνολικά, ο αριθμός των θυμάτων ανήλθε σε 77 ανθρώπους που δολοφονήθηκαν και 319 τραυματίες διαφορετικού βαθμού σοβαρότητας. Από το 2015, κάθε 22 Ιουλίου γιορτάζεται η Ευρωπαϊκή Ημέρα Θυμάτων Εγκλημάτων Μίσους. Ένα τραγικό θυματοφορτικό που μας προειδοποιεί ότι η βία και το μίσος μπορούν να ανακυκλωθούν ανά πάσα στιγμή και να χτυπήσουν την καρδιά της κοινωνίας μας μέχρι να την διαμορφώσουν εντελώς.

Για αυτό, αυτή η ημέρα, πέρα ​​από την ειδική σημασία της για την επίκληση των θυμάτων, φέρνει μαζί της αρκετά ουσιαστικά μηνύματα που πρέπει να είναι παρόντα συνεχώς στην κοινωνία μας, στη δημοκρατία μας. Το πρώτο από αυτά αφορά την αναγνώριση όλων των θυμάτων εγκλημάτων μίσους που, αναμφίβολα, αξίζουν ομόφωνη υποστήριξη και τη δυνατότητα να γνωστοποιηθούν οι ιστορίες τους για να συμβάλουν στην αναζήτηση της δικαιοσύνης, ποτέ της εκδίκησης. Το δεύτερο μήνυμα περνά από τη δημιουργία κοινωνικής συνείδησης για την αναμφισβήτητη ύπαρξη και τον βαθύ αντίκτυπο που έχουν τα εγκλήματα μίσους στα θύματα, προς τα οποία πρέπει να επιδεικνύουμε μέγιστη αλληλεγγύη και συμπόνοια. Το τρίτο μήνυμα απευθύνεται ειδικά στις δημόσιες εξουσίες, ώστε μέσω των εντελώς εμπιστευμένων λειτουργιών τους, να εργάζονται αδιάκοπα για την πρόληψη, την ευαισθητοποίηση όλης της κοινωνίας, την κατάρτιση νομοθετικών κανόνων που προστατεύουν και ανταποκρίνονται στα θύματα και πάνω από όλα, μια εκπαίδευση που πρέπει πάνω από όλα να βασίζεται στις απόλυτες αρχές και αξίες της συνύπαρξης και του σεβασμού προς τα δικαιώματα κάθε ανθρώπου, ο οποίος κι αν είναι και οπουδήποτε στον κόσμο. Μια ανοιχτή, περιλαμβανομένη και πολυμορφική εκπαίδευση που θα χτίσει την πολιτεία του μέλλοντος και θα απορρίπτει τις σκιές του παρελθόντος που προωθούν βία, μίσος και διάκριση ενάντια σε όποιον είναι διαφορετικός, αλλά με τα ίδια δικαιώματα με οποιονδήποτε άλλον ανθρώπινο ον και χωρίς να υπάρχουν εξαιρέσεις.

Πράγματι, τα εγκλήματα μίσους είναι αυθεντικά εγκληματικές πράξεις που βασίζονται στην άγνοια, την οποία μόνο η εκπαίδευση μπορεί να καταπολεμήσει. Μια άγνοια που δημιουργεί προκατάληψη και μετατρέπεται στον απομυθοποιητικό μίσος προς ανθρώπους ή ομάδες ανθρώπων λόγω των χαρακτηριστικών τους, πραγματικών ή φαινομενικών, βασισμένων στην εθνοτική-εθνική καταγωγή, το φύλο, τον τρόπο ζωής και την ταυτότητα, τις θρησκευτικές τους πεποιθήσεις, γιατί διέφυγαν από τη χώρα τους προσπαθώντας να ξεφύγουν από την πείνα ή τον πόλεμο, για διακριτικούς λόγους βασισμένους στο φύλο, για λόγους αναπηρίας ή ασθένειας και, τελικά, για οποιαδήποτε προσωπική κατάσταση παρούσα ή μη στο άτομο. Υπάρχει μόνο ένα «επιχείρημα»: Να μισείς αυτόν που είναι διαφορετικός απλώς επειδή είναι διαφορετικός.

Το μίσος μπορεί να εκφραστεί με διάφορους τρόπους: μέσω σωματικής επίθεσης, λεκτικής επίθεσης, μέσω διαφόρων μορφών εκφοβισμού ή κυβερνο-εκφοβισμού, σε πράξεις βανδαλισμού, διακρίσεις στον χώρο εργασίας, ή μέσω του ανοικτού λόγου του μίσους στα κοινωνικά δίκτυα. Έτσι, τα εγκλήματα μίσους δεν επηρεάζουν μόνο τα άμεσα θύματα μιας επίθεσης, αλλά και ενδυναμώνουν την συνύπαρξη και την κοινωνική ειρήνη, καθώς αποτελούν επίθεση στις βασικές αρχές και αξίες που πρέπει να υπάρχουν σε κάθε δημοκρατία, καθώς και στα ανθρώπινα δικαιώματα, τα θεμελιώδη δικαιώματα και τις δημόσιες ελευθερίες που κάθε άτομο έχει δικαίωμα. Έτσι, δεν επηρεάζει μόνο όσους δέχονται απειλές, υβρεις και επιθέσεις, μερικές φορές με θανατηφόρα αποτελέσματα, αλλά επηρεάζει επίσης τις οικογένειες του θύματος, ολόκληρο το περιβάλλον του και την κοινότητά του.

Στο παρελθόν, ήμασταν μάρτυρες των συνεπειών της μη προσοχής στα σημάδια που οδήγησαν στα μεγαλύτερα αποκρουστικά γεγονότα που η ανθρωπότητα διαπράττει εναντίον της ίδιας της. Σκιές του παρελθόντος που φαίνεται να θέλουν να αναβιώσουν. Με τέτοιο τρόπο, αυτό το κλίμα ενισχύει ακόμα περισσότερο την ανεύλογη σκέψη που οδηγεί σε επιθέσεις που συνεχίζουν να συμβαίνουν, να αυξάνονται και να προκαλούν απερίγραπτο πόνο στα θύματα και σε ολόκληρη την κοινωνία. Και η αλήθεια είναι ότι οι συνέπειες του μίσους, εκτός από τον καταστροφικό του αντίκτυπο στα θύματα, τόσο σωματικά όσο και συναισθηματικά, δημιουργούν επίσης μια αίσθηση φόβου και ανασφάλειας που οι «επαγγελματίες του μίσους» χρησιμοποιούν επιδέξια κατά της κοινωνίας ίδιας. Δεν μπορούμε να επιτρέψουμε να αποτύχουμε ξανά.

Για όλους αυτούς τους λόγους, είναι ζωτικής σημασίας να συνενώσουν τις δυνάμεις τους όλοι οι φορείς κυβέρνησης όλων των κρατών που απαρτίζουν την Διεθνή Κοινότητα, οι διάφορες οργανώσεις υπεράσπισης των ανθρωπίνων δικαιωμάτων, τα εκπαιδευτικά ιδρύματα όλων των επιπέδων, από την πρωτοβάθμια μέχρι την ανώτερη εκπαίδευση, καθώς και η κοινωνία συνολικά, προκειμένου να αντιμετωπίσουν τον κοινωνικό μερισμό που αντιπροσωπεύουν τα εγκλήματα μίσους. Για τον λόγο αυτό, πρέπει να βελτιωθούν οι μηχανισμοί προστασίας των θυμάτων, παρέχοντάς τους κατάλληλη νομική συμβουλή για να καταθέσουν καταγγελία, απομακρύνοντας κάθε μορφή αποτροπής, και να επιταχυνθεί η δράση της Δικαιοσύνης για να αποζημιωθούν το συντομότερο δυνατόν και με όλες τις εγγυήσεις. Όλα αυτά, με ένα εκπαιδευτικό μοντέλο που βασίζεται στον σεβασμό προς τα ανθρώπινα δικαιώματα, στην αναμφισβήτητη ποικιλομορφία που υπάρχει στην κοινωνία μας και στην αποδοχή της διαφοράς ως μέσο εμπλουτισμού σε μια ζωντανή κοινωνία σε διαρκή εξέλιξη.

Φυσικά, η εκπαίδευση είναι το κύριο εργαλείο για να αντιμετωπιστεί το μίσος. Τα εκπαιδευτικά προγράμματα που απευθύνονται σε εκπαιδευτικά ιδρύματα όλων των επιπέδων πρέπει να προωθούν τον σεβασμό προς την πολυμορφία, αντιμετωπίζοντας την ανενεργόποιηση των προκαταλήψεων και των στερεοτύπων που προκύπτουν από την άγνοια και την έλλειψη πληροφόρησης. Μια εκπαίδευση που πρέπει επίσης να συνοδεύεται από επιπλέον κατάρτιση που να επιτρέπει στο εκπαιδευτικό προσωπικό και σε όσους υποχρεούνται να εφαρμόζουν τους εκπαιδευτικούς κανόνες να αναγνωρίζουν στα αρχικά στάδια τις πιθανές καταστάσεις διάπραξης εγκλήματος μίσους και που συχνά θεωρούνται καταστάσεις που σχετίζονται με τον εκφοβισμό ή τον κυβερνο-εκφοβισμό στο σχολικό περιβάλλον. Μόνο έτσι θα μπορούν να ανιχνευθούν και να αντιμετωπιστούν τα περιστατικά αποτελεσματικά, από μια πρώιμη φάση και χάρη στην εκπαίδευση. Μια εκπαίδευση που, κατά κανένα τρόπο, δεν μπορεί να είναι αδιάφορη προς τις παγκόσμιες αρχές και αξίες της συνύπαρξης και του σεβασμού προς τα θεμελιώδη δικαιώματα κάθε ατόμου. Επειδή, τελικά, δεν υπάρχει δικαίωμα σε μια εκπαίδευση που να αποτελεί αδιάφορη προς αυτές τις αρχές και αξίες, ούτε ελευθερία για να την υλοποιήσουμε.

Αλλά κανένα από αυτά τα αναγκαία βήματα δεν μπορεί να υλοποιηθεί χωρίς την ενεργό συμμετοχή της κοινωνίας των πολιτών, που χωρίς αμφιβολία, είναι κρίσιμη για τον αγώνα κατά των εγκλημάτων μίσους. Έτσι, οι συλλογικότητες, οι πλατφόρμες, οι ομάδες της κοινότητας, οι γειτονικοί σύνδεσμοι και οποιοσδήποτε άτομο μεμονωμένα, έχουν τη δυνατότητα να διαδραματίσουν καθοριστικό ρόλο όσον αφορά την υποστήριξη που χρειάζονται τα θύματα, στη δημιουργία κοινωνικής συνείδησης απόρριψης και καταδίκης των εγκλημάτων μίσους, ανεξάρτητα από το ποιος είναι θύμα, καθώς και στην απαίτηση και ενεργό συνεργασία με τις αρχές για να διαθέσουν τους απαραίτητους πόρους που θα επιτρέψουν να τερματιστούν κάθε μορφή βίας, μίσους και διακρίσεων που έχουν ριζώσει στην κοινωνία μας. Μόνο αν καταφέρουμε να εξαλείψουμε το μίσος από τα σπίτια μας, τις γειτονιές μας, τα χωριά μας, τις πόλεις μας, θα καταφέρουμε να το εξαλείψουμε και από τα φόρουμ, τις συνελεύσεις και τα κοινοβούλια.

Έχουμε την ευθύνη, κοινή και αναπόφευκτη, να χτίσουμε μια πιο δίκαιη, πλουραλιστική, διαφοροποιημένη και ελεύθερη από κάθε μορφή διάκρισης κοινωνία. Το μίσος δεν μπορεί να είναι ανεκτό ούτε να έχει χώρο στην κοινωνία μας. Μια κοινωνία που πρέπει πάντα να διέπεται από τις παγκόσμιες αξίες της ελευθερίας, της ισότητας και του σεβασμού. Μια κοινωνία στην οποία κανένας άνθρωπος δεν θα φοβάται ποτέ ότι θα δέχτεί επίθεση και ότι θα υβριστεί απλά και μόνο επειδή είναι ό, τι είναι. Γι’ αυτό, πρέπει να αναλάβουμε τη θεμελιώδη, υποχρεωτική και αδιαμφισβήτητη υποχρέωση να εργαστούμε για να κάνουμε όλους τους χώρους χώρους ελευθερίας, ασφάλειας και δικαιοσύνης για κάθε άτομο.

Ίσως να μην μπορούμε να ελπίζουμε να είμαστε σαν αυτές τις μεγάλες μορφές του παρελθόντος που, κατά την πορεία της ανθρωπότητας, έκαναν δυνατές τις μεγάλες προόδους υπέρ της υπεράσπισης των ανθρώπινων δικαιωμάτων και κατά κάθε μορφής βίας. Αλλά μπορούμε να μάθουμε από το παράδειγμά τους για να χτίσουμε έναν καλύτερο κόσμο για όλους τους ανθρώπους, όποιοι κι αν είναι και χωρίς να μετράει το μέρος που γεννηθήκαμε.

Αυτή η ημέρα μας προσκαλεί να σκεφτούμε τις προκλήσεις που μας περιμένουν μπροστά και που αφορούν τα θύματα των εγκλημάτων που οφείλονται στον διακριτικό μίσος. Η απάντηση θα βρεθεί πάντα στην αλληλεγγύη, στην εμπάθεια και στο περπάτημα δίπλα στα θύματα, προστατεύοντάς τα και συντροφεύοντάς τα σε κάθε στιγμή.

Αξίζουμε μια κοινωνία ελεύθερη, δίκαιη, σεβαστή και περιλαμβαντική που σέβεται τα βασικά και αναγκαία ανθρώπινα δικαιώματα.

Είμαστε ικανοί να χτίσουμε ένα καλύτερο μέλλον. Ένα μέλλον όπου κάθε μορφή διάκρισης και βία εξουδετερώνεται.

Γιατί όλοι οι ανθρώπινοι όντες, όποιοι κι αν είμαστε, γεννηθήκαμε ελεύθεροι και ίσοι στην αξιοπρέπεια και τα δικαιώματα.

Γιατί η ανθρωπότητα, σε όλο τον πλούτο και την ποικιλομορφία της, είναι το μεγαλύτερο και πιο αξιότιμο περιουσιακό μας στοιχείο.

Γιατί η κοινωνία μας είναι καλεσμένη να γίνει καλύτερη κοινωνία.

Γιατί αυτή είναι η μοναδική οδός.

Μια κοινωνία χωρίς μίσος.

🇳🇱NEDERLANDS🇳🇱

EEN SAMENLEVING ZONDER HAAT

De Europese Dag van Slachtoffers van Haatmisdrijven is een dag van bijzonder belang wat betreft de verdediging van de onschendbaarheid van de menselijke waardigheid en de inherente mensenrechten van iedere persoon. Specifiek is deze datum gewijd aan het bewust maken, zichtbaar maken en tonen van solidariteit met slachtoffers van haatmisdrijven in de Europese context. Met de viering van deze dag wordt beoogd vrijheid, gelijkheid en respect te bevorderen jegens iedere persoon, waarbij elke vorm van geweld, haat en discriminatie wordt geëlimineerd, en de hele samenleving wordt gesensibiliseerd voor de sociale problematiek van haatmisdrijven en de dringende noodzaak om ze als een sociale plaag te bestrijden.

De oorsprong van deze dag heeft zijn wortels in de dramatische gebeurtenissen die plaatsvonden op 22 juli 2011. Op die dag verloren tientallen mensen het leven bij de aanslagen in Oslo en op het eiland Utøya, Noorwegen. De aanslagen, uitgevoerd door Anders Breivik, een radicaal van extreemrechts, schokten heel Europa vanwege de wreedheid van een terrorist die na de bomaanslag voor het kantoor van de toenmalige premier van Noorwegen en de huidige secretaris-generaal van de NAVO, Jens Stoltenberg, waarbij 8 mensen om het leven kwamen, zich richtte op Utøya en willekeurig begon te schieten op een groep jongeren, velen van hen minderjarig, die deelnamen aan een jeugdkamp georganiseerd door de Noorse Arbeiderspartij. Bij de schietpartij werden 69 jongeren op brute wijze vermoord. In totaal kwam het aantal slachtoffers op 77 doden en 319 gewonden van verschillende ernst. Ter nagedachtenis aan alle slachtoffers wordt sinds 2015 op 22 juli de Europese Dag van Slachtoffers van Haatmisdrijven gevierd. Een tragische herinnering die ons waarschuwt dat geweld en haat op elk moment weer kunnen opduiken en het hart van onze samenleving kunnen treffen tot het compleet verscheurd is.

Daarom heeft deze dag, naast een bijzondere betekenis ter nagedachtenis aan de slachtoffers, verschillende essentiële boodschappen die voortdurend aanwezig moeten zijn in onze samenleving, in onze democratie. Een van die boodschappen is erkenning van alle slachtoffers van haatmisdrijven, die ongetwijfeld unanieme steun verdienen en ook de mogelijkheid moeten hebben om hun verhalen bekend te maken om bij te dragen aan hun zoektocht naar gerechtigheid, nooit naar wraak. Een tweede boodschap is het creëren van sociale bewustwording over het onweerlegbare bestaan en de diepe impact die haatmisdrijven hebben op de slachtoffers, aan wie we onze maximale solidariteit en empathie moeten tonen. En een derde boodschap is gericht op de overheden om, via hun toegewezen functies, onvermoeibaar te werken aan preventie, bewustwording van de hele samenleving, het opstellen van wetgeving ter bescherming en reactie op slachtoffers en vooral aan onderwijs dat bovenal gebaseerd moet zijn op de universele principes en waarden van samenleven en respect voor de rechten van elke persoon, wie ze ook zijn, en waar ter wereld ze zich ook bevinden. Een open, inclusief en divers onderwijs dat burgers van de toekomst vormt en de schaduwen van het verleden verwerpt die geweld, haat en discriminatie jegens de ander bevorderen, maar met dezelfde rechten als elke andere mens en zonder uitzonderingen van welke aard dan ook.

Haatmisdrijven zijn ongetwijfeld criminele daden gebaseerd op onwetendheid die alleen onderwijs kan bestrijden. Een onwetendheid die vooroordelen creëert en vervolgens verandert in ontmenselijkende haat jegens mensen of groepen mensen vanwege hun kenmerken, reëel of vermeend, gebaseerd op etnisch-nationaliteit, seksuele oriëntatie en identiteit, religieuze overtuigingen, omdat ze hun land zijn ontvlucht om aan honger of oorlog te ontsnappen, vanwege discriminerende redenen op basis van geslacht, handicap of ziekte en uiteindelijk om welke persoonlijke omstandigheid dan ook. Er is maar één «redenering»: Haat jegens iedereen die anders is alleen omdat ze anders zijn.

Haat kan zich op verschillende manieren manifesteren: via fysieke aanvallen, verbale aanvallen, in verschillende vormen van pesten of cyberpesten, vandalisme, discriminatie op de werkvloer of via openlijke haatdragende retoriek en via sociale media. Daarom zijn haatmisdrijven geen daden die alleen van invloed zijn op de directe slachtoffers van een aanval, ze ondermijnen ook het samenleven en de sociale vrede doordat ze een aanval vormen op de fundamentele principes en waarden die in elke democratie aanwezig moeten zijn, en op de mensenrechten, fundamentele rechten en openbare vrijheden waarvan elke persoon houder is. Het treft dus niet alleen degenen die bedreigingen, beledigingen en aanvallen ontvangen, soms met dodelijke afloop, maar het heeft ook gevolgen voor de families van het slachtoffer, hun hele omgeving en hun hele gemeenschap.

In het verleden waren we getuige van de gevolgen van het negeren van de tekenen die leidden tot de grootste gruweldaden die de mensheid tegen zichzelf beging. Schaduwen uit het verleden die lijken te willen herrijzen. Op zo’n manier dat dit klimaat de waanzin nog meer voedt die leidt tot voortdurende aanvallen, die blijven toenemen en een immense pijn veroorzaken bij de slachtoffers en in de hele samenleving. En het is zo dat de gevolgen van haat, naast een verwoestende schade aan de slachtoffers, zowel fysiek als emotioneel, ook een gevoel van angst en onzekerheid creëren dat «haatprofessionals» handig gebruiken tegen de samenleving zelf. We kunnen ons niet veroorloven om opnieuw te falen.

Om al deze redenen is het essentieel dat de verschillende overheidsinstellingen van alle staten die deel uitmaken van de internationale gemeenschap, de verschillende organisaties voor de verdediging van de mensenrechten, onderwijsinstellingen op alle niveaus, van basis- tot hoger onderwijs, evenals de samenleving als geheel, al hun krachten bundelen om de sociale plaag die haatmisdrijven veroorzaken, te bestrijden. Hiertoe moeten de beschermingsmechanismen voor slachtoffers worden verbeterd, die hen adequaat juridisch advies bieden bij het indienen van een klacht, waarbij alle vormen van ontmoediging worden weggenomen, en waarbij de rechtsgang wordt versneld zodat zij zo snel mogelijk en met alle garanties worden vergoed. Dit alles met een onderwijssysteem gebaseerd op respect voor de mensenrechten, op de ongetwijfeld aanwezige diversiteit in onze samenleving, en op inclusie en acceptatie van verschil als een verrijking in een levendige en voortdurend evoluerende samenleving.

Het is duidelijk dat onderwijs de belangrijkste tool is om haat te bestrijden. Educatieve programma’s gericht op scholen van alle niveaus moeten respect voor diversiteit bevorderen en de neutralisatie van vooroordelen en stereotypen die voortkomen uit onwetendheid aanpakken. Onderwijs moet ook gepaard gaan met aanvullende training die docenten en diegenen die de onderwijsregels moeten handhaven in staat stelt om mogelijke situaties van haatmisdrijven in een vroeg stadium te herkennen, en die in veel gevallen worden gezien als situaties van pesten of cyberpesten op school. Alleen op die manier kunnen gevallen effectief worden opgespoord en aangepakt, vanaf een vroeg stadium en dankzij onderwijs. Onderwijs mag op geen enkele manier afstand nemen van de universele principes en waarden van samenleven en respect voor de fundamentele rechten van elke persoon. Omdat er uiteindelijk geen recht is op onderwijs dat losstaat van deze principes en waarden, noch op de vrijheid om het te geven.

Maar geen van deze noodzakelijke vooruitgangen kan worden gerealiseerd zonder de actieve deelname van de burgermaatschappij, die zonder twijfel essentieel is om haatmisdrijven te bestrijden. Dus verenigingen, platforms, groepen, gemeenschapsgroepen, buurtverenigingen, evenals iedere persoon op individuele basis, hebben de mogelijkheid om een essentiële rol te spelen in het ondersteunen van slachtoffers, het creëren van sociale bewustwording van de afwijzing en veroordeling van haatmisdrijven, ongeacht wie het slachtoffer is, evenals het eisen en actief samenwerken met de autoriteiten om de nodige middelen te bestemmen om elke vorm van geweld, haat en discriminatie die in onze samenleving geworteld is, te beëindigen. Alleen als we haat uit onze huizen, buurten, dorpen, steden en steden kunnen verdrijven, zullen we het kunnen verdrijven uit vergaderingen, bijeenkomsten en parlementen.

We hebben de gezamenlijke en onvermijdelijke verantwoordelijkheid om een rechtvaardigere, pluralistische, diverse samenleving op te bouwen, vrij van elke vorm van discriminatie. Haat kan niet worden getolereerd, noch kan het een plaats hebben in onze samenleving. Een samenleving die altijd moet worden geleid door universele waarden van vrijheid, gelijkheid en respect. Een samenleving waarin niemand ooit bang hoeft te zijn om aangevallen en beledigd te worden vanwege wie hij is. Daarom moeten we ons morele, verplichte en onontkoombare engagement aangaan om te werken aan vrijheid, veiligheid en gerechtigheid voor elke persoon, zodat alle ruimtes ruimtes zijn waarin deze waarden heersen.

Misschien kunnen we niet streven naar grootschalige figuren uit het verleden die in de loop van de menselijke geschiedenis belangrijke vooruitgang hebben geboekt in de verdediging van de mensenrechten en tegen elke vorm van geweld. Maar we kunnen wel van hun voorbeeld leren om een betere wereld te bouwen voor alle mensen, wie we ook zijn en waar we ook zijn geboren.

Deze dag nodigt ons uit om na te denken over de uitdagingen die voor ons liggen en die van invloed zijn op de slachtoffers van misdrijven gemotiveerd door discriminerende haat. Het antwoord zullen we altijd vinden in solidariteit, empathie en het aan de zijde staan van de slachtoffers, hen ondersteunen en op elk moment met hen meelopen.

We verdienen een vrije, rechtvaardige, respectvolle en inclusieve samenleving die de fundamentele en essentiële mensenrechten van iedere persoon respecteert.

We zijn in staat om een betere toekomst te bouwen. Een toekomst waarin elke vorm van discriminatie en geweld is uitgeroeid.

Omdat alle mensen, wie we ook zijn, zijn geboren vrij en gelijk in waardigheid en rechten.

Omdat de mensheid, in al haar rijkdom en diversiteit, ons grootste en meest waardevolle bezit is.

Omdat onze samenleving is opgeroepen om een betere samenleving te zijn.

Omdat dit de enige weg is.

Een samenleving zonder haat.

🇸🇪SVENSKA🇸🇪

ETT SAMHÄLLE UTAN HAT

Europeiska dagen för offer för hatbrott är en dag av särskild betydelse när det gäller försvaret av mänsklig värdighet och de inneboende mänskliga rättigheterna för alla individer. Specifikt är detta datum särskilt ägnat åt att skapa medvetenhet, synliggöra och visa solidaritet med offer för hatbrott i den europeiska kontexten. Målet med firandet av denna dag är att främja frihet, jämlikhet och respekt för varje individ genom att eliminera all form av våld, hat och diskriminering samt öka medvetenheten i samhället om hatbrottens sociala problem och den brådskande nödvändigheten att bekämpa dem som ett socialt stigma.

Ursprunget till denna dag har sina rötter i de dramatiska händelser som ägde rum den 22 juli 2011. Vid den tidpunkten förlorade tiotals människor livet i attacker i Oslo och på ön Utøya i Norge. Attackerna, utförda av Anders Breivik, en extremist från extremhögern, chockade hela Europa på grund av den grymhet som en terrorist visade genom att först genomföra en bilbombattack utanför kontoret till dåvarande Norges premiärminister och nuvarande generalsekreterare för NATO, Jens Stoltenberg, där åtta personer dog, för att sedan rikta sitt våld mot Utøya där han sköt vilt mot en grupp ungdomar, många av dem minderåriga, som deltog i ett ungdomsläger organiserat av Norges Arbetareparti. Vid skjutningen mördades 69 ungdomar brutalt. Totalt ledde attackerna till 77 döda och 319 skadade av olika grader. Till minne av alla offer har den Europeiska dagen för offer för hatbrott firats varje år sedan 2015 den 22 juli. En tragisk påminnelse som varnar oss för att våld och hat kan återuppstå när som helst och drabba hjärtat av vårt samhälle till dess att det är fullständigt sönderslaget.

Därför har denna dag, förutom att ha en speciell betydelse som ett minne för offren, flera väsentliga budskap som alltid bör vara närvarande i vårt samhälle, i vår demokrati. Ett av dessa budskap är erkännandet av alla offer för hatbrott, som utan tvekan förtjänar enighetens fulla stöd och även möjligheten att deras berättelser blir kända för att bidra till deras strävan efter rättvisa, aldrig hämnd. Ett andra budskap är att skapa social medvetenhet om det ofrånkomliga faktumet och den djupa påverkan som hatbrott har på offren, som vi måste visa vårt starka stöd och empati för. Och ett tredje budskap riktas speciellt till offentliga myndigheter för att genom sina befogenheter arbeta outtröttligt med förebyggande åtgärder, medvetenhet i hela samhället, utarbetande av lagstiftning för att skydda och svara på offren och framför allt med utbildning som framför allt måste vara grundad på de universella principerna och värdena för samexistens och respekt för alla individers rättigheter, oavsett vem de är och var i världen de befinner sig. En öppen, inkluderande och mångfaldig utbildning som formar medborgarna för framtiden och avvisar de skuggor från det förflutna som främjar våld, hat och diskriminering mot de som är annorlunda, men som har samma rättigheter som alla andra människor utan undantag.

Hatbrott är utan tvekan brottsliga handlingar baserade på okunnighet, vilket bara utbildning kan bekämpa. En okunnighet som skapar fördomar och sedan omvandlas till avhumaniserande hat mot människor eller grupper på grund av deras egenskaper, verkliga eller påstådda, baserade på etnisk-nationalitet, sexuell läggning och identitet, religiösa övertygelser, för att de har flytt sitt land för att undkomma svält eller krig, på grund av diskriminerande skäl baserade på kön, funktionsnedsättning eller sjukdom och slutligen på grund av vilken personlig omständighet som helst. Det finns bara ett «resonemang»: Hata alla som är annorlunda bara för att de är annorlunda.

Hat kan manifestera sig på olika sätt: genom fysiska attacker, verbala övergrepp, olika former av trakasserier eller näthat, vandalisering, diskriminering på arbetsplatsen eller genom öppen hatretorik och genom sociala medier. Därför påverkar hatbrott inte bara de direkt drabbade offren för en attack, det underminerar också samexistensen och den sociala freden genom att attackera de grundläggande principerna och värderingarna som bör vara närvarande i varje demokrati och de mänskliga rättigheterna, grundläggande rättigheter och offentliga friheter som varje person äger. Det påverkar därför inte bara de som mottar hot, förolämpningar och attacker, ibland med dödlig utgång, det påverkar också offrens familjer, deras hela omgivning och hela deras gemenskap.

I det förflutna har vi bevittnat konsekvenserna av att ignorera tecken som ledde till de största grymheterna som mänskligheten begick mot sig själv. Skuggor från det förflutna som verkar vilja uppstå igen. På ett sätt som ytterligare matar vansinnet som leder till ständiga attacker, som fortsätter att öka och orsakar en enorm smärta hos offren och i hela samhället. Konsekvenserna av hat, förutom att orsaka förödande skada på offren, både fysiskt och känslomässigt, skapar också en känsla av rädsla och osäkerhet som «hatprofessionella» skickligt använder emot samhället självt. Vi kan inte tillåta oss att misslyckas igen.

Av alla dessa skäl är det viktigt att de olika statliga institutionerna i alla länder som utgör den internationella gemenskapen, olika organisationer som försvarar mänskliga rättigheter, utbildningsinstitutioner på alla nivåer från grundskolan till högre utbildning och samhället som helhet, alla samarbetar för att bekämpa det sociala stigma som hatbrott utgör. För att uppnå detta måste skyddsmekanismerna för offren förbättras, så att de får adekvat juridisk rådgivning vid anmälan, där alla avskräckande former tas bort, och där rättsskipning snabbt möjliggörs för att de snabbt och med alla garantier kan få ersättning. Allt detta med ett utbildningssystem som bygger på respekt för mänskliga rättigheter, på den ovedersägliga mångfalden i vårt samhälle och på inkludering och acceptans av skillnad som en berikning i ett levande och ständigt utvecklande samhälle.

Utbildning är uppenbarligen den främsta verktyget för att bekämpa hat. Utbildningsprogram som riktar sig till skolor på alla nivåer måste främja respekt för mångfald och hantera neutraliseringen av fördomar och stereotyper som uppstår ur okunnighet. Utbildningen måste också åtföljas av ytterligare träning som ger lärare och de som ansvarar för att verkställa utbildningsreglerna möjlighet att kunna identifiera potentiella situationer med hatbrott i ett tidigt skede, vilka i många fall uppfattas som mobbning eller nätmobbning i skolor. Endast på det sättet kan fall upptäckas och hanteras effektivt, från ett tidigt skede och tack vare utbildningen. Utbildningen får inte på något sätt avstå från de universella principer och värderingar för samexistens och respekt för de grundläggande rättigheterna för varje person. Eftersom det slutligen inte finns någon rätt till utbildning som inte är grundad på dessa principer och värderingar, eller någon frihet att undervisa i motsats till dem.

Men ingen av dessa nödvändiga framsteg kan förverkligas utan den aktiva deltagandet från civilsamhället, vilket utan tvekan är avgörande för att bekämpa hatbrott. Därför har föreningar, plattformar, grupper, samhällsgrupper, grannskapsföreningar och varje individ som individer möjlighet att spela en avgörande roll i att stödja offer, skapa social medvetenhet om avvisande och fördömande av hatbrott, oavsett offret, samt att kräva och aktivt samarbeta med myndigheterna för att tilldela de nödvändiga resurserna för att utrota all form av våld, hat och diskriminering som rotats i vårt samhälle. Bara om vi kan driva bort hat från våra hem, våra grannskap, våra byar, städer och städer, kommer vi att kunna driva ut det från möten, sammankomster och parlament.

Vi har ett gemensamt och oundvikligt ansvar att bygga ett rättvisare, pluralistiskt, mångfaldigt samhälle fritt från all form av diskriminering. Hat kan inte tolereras eller ha någon plats i vårt samhälle. Ett samhälle som alltid måste styras av universella värden om frihet, jämlikhet och respekt. Ett samhälle där ingen någonsin behöver vara rädd för att attackeras och förolämpas på grund av vem de är. Därför måste vi påta oss det moraliska, obligatoriska och oundvikliga åtagandet att arbeta för frihet, säkerhet och rättvisa för varje individ, så att alla utrymmen blir platser där dessa värden råder.

Vi kanske inte kan sträva efter att bli som de stora historiska gestalterna som genom mänsklighetens historia gjorde stora framsteg för att försvara mänskliga rättigheter och mot all form av våld. Men vi kan lära oss av deras exempel för att bygga en bättre värld för alla människor, oavsett vem vi är och var vi än är födda.

Denna dag inbjuder oss att reflektera över de utmaningar som ligger framför oss och som påverkar offren för hatbrott. Svaret hittar vi alltid i solidaritet, empati och att stå vid offrens sida, stödja dem och följa dem i varje ögonblick.

Vi förtjänar ett samhälle fritt, rättvist, respektfullt och inkluderande som respekterar de grundläggande och väsentliga mänskliga rättigheterna för varje individ.

Vi är kapabla att bygga en bättre framtid. En framtid där all form av diskriminering och våld utrotas.

Eftersom alla människor, oavsett vem vi är, är födda fria och lika i värdighet och rättigheter.

Eftersom mänskligheten, i all dess rikedom och mångfald, är vår största och mest värdefulla tillgång.

Eftersom vårt samhälle är kallat att vara ett bättre samhälle.

Eftersom det är den enda vägen.

Ett samhälle utan hat.

🇫🇮SUOMI🇫🇮

YHTEISKUNTA ILMAN VIHAA

Eurooppalainen viharikosten uhrien päivä on päivä, jolla on erityinen merkitys ihmisen arvokkuuden ja kaikkien henkilöiden perinnöllisten ihmisoikeuksien puolustamisen näkökulmasta. Erityisesti tämä päivämäärä on omistettu tietoisuuden lisäämiselle, näkyvyyden antamiselle ja solidaarisuuden osoittamiselle viharikosten uhreille Euroopassa. Tämän päivän juhlimisen tavoitteena on edistää vapautta, tasa-arvoa ja kunnioitusta jokaista henkilöä kohtaan poistamalla kaikenlainen väkivalta, viha ja syrjintä sekä herättämällä yleistä tietoisuutta viharikosten sosiaalisesta ongelmasta ja kiireellisestä tarpeesta torjua sitä yhteiskunnan vitsauksena.

Tämän päivän alkuperä juontaa juurensa dramaattisiin tapahtumiin, jotka tapahtuivat 22. heinäkuuta 2011. Tuona päivänä kymmenet ihmiset menettivät henkensä Oslossa ja Utøyan saarella, Norjassa, tapahtuneissa iskuissa. Iskut, jotka Anders Breivik, äärioikeistolainen radikaali, suoritti, aiheuttivat järkytyksen koko mantereelle terrorismin julmuudesta. Breivik toteutti ensin autolla tehdyt pommi-iskun Norjan silloisen pääministerin ja nykyisen NATO:n pääsihteerin Jens Stoltenbergin toimiston edessä, jossa kahdeksan ihmistä sai surmansa. Sen jälkeen hän suuntasi Utøyan saarelle, jossa hän avasi tulen nuorten kimppuun, joista monet olivat alaikäisiä, ja osallistuivat Norjan työväenpuolueen järjestämälle nuorisoleirille. Ampumisen seurauksena 69 nuorta murhattiin julmasti. Yhteensä uhrien määrä nousi 77 henkeen ja 319 loukkaantui eriasteisesti. Muistoksi kaikille uhreille Eurooppalainen viharikosten uhrien päivä on juhlittu joka vuosi 22. heinäkuuta. Tämä traaginen muistutus varoittaa meitä siitä, että väkivalta ja viha voivat nousta uudelleen milloin tahansa ja iskeä yhteiskuntamme sydämeen, repien sen täysin palasiksi.

Siksi tämä päivä ei ole vain uhrien muistoksi, vaan se välittää myös useita keskeisiä viestejä, jotka on aina otettava huomioon yhteiskunnassamme ja demokratiassamme. Ensimmäinen niistä on tunnustus kaikille viharikosten uhreille, jotka ansaitsevat yksimielisen tukemme ja myös mahdollisuuden kertoa tarinansa oikeudenmukaisuuden etsimiseksi, ei koskaan kostoksi. Toinen viesti on sosiaalisen tietoisuuden luominen viharikosten uhrien olemassaolosta ja niiden syvästä vaikutuksesta, ja heitä kohtaan on osoitettava suurinta solidaarisuutta ja empatiaa. Kolmas viesti on suunnattu erityisesti julkisille viranomaisille, jotta ne työskentelisivät loputtomasti ennaltaehkäisyssä, yhteiskunnan tietoisuuden lisäämisessä, lainsäädännön luomisessa uhrien suojelemiseksi ja vastaamiseksi sekä ennen kaikkea koulutuksessa, joka perustuu kaikkien henkilöiden yhteiselon ja kunnioituksen yleisiin periaatteisiin ja arvoihin, riippumatta siitä, kuka he ovat ja missä päin maailmaa he ovat. Koulutuksen on oltava avointa, inklusiivista ja monimuotoista, joka rakentaa tulevaisuuden kansalaisia ja hylkää menneisyyden varjot, jotka edistävät väkivaltaa, vihaa ja syrjintää erilaisia ​​ihmisiä kohtaan, mutta joilla on samat oikeudet kuin muilla ilman poikkeuksia.

Viharikokset ovat epäilemättä aitoja rikoksia, jotka perustuvat tietämättömyyteen, jota vain koulutus voi torjua. Tämä tietämättömyys synnyttää ennakkoluuloja ja muuttuu sitten ihmisiä tai ihmisryhmiä kohtaan dehumanisoivaksi vihaksi heidän ominaisuuksiensa, todellisten tai kuviteltujen, perusteella, jotka voivat perustua etniseen tai kansalliseen alkuperään, seksuaaliseen suuntautumiseen ja identiteettiin, uskonnollisiin uskomuksiin, maansa pakoon pääsemisen syihin nälänhädän tai sodan vuoksi, sukupuoleen liittyviin syihin, vammaisuuteen tai sairauteen sekä minkä tahansa henkilökohtaisen tilanteen perusteella. On olemassa vain yksi «perustelu»: Vihata kaikkia, jotka ovat erilaisia ​​vain siksi, että he ovat erilaisia.

Viha voi ilmetä eri tavoin: fyysisinä hyökkäyksinä, sanallisina loukkauksina, erilaisina kiusaamisen muotoina tai verkkokiusaamisena, vandalismina, syrjintänä työpaikalla tai avoimena vihapuheena ja sosiaalisen median kautta. Siksi viharikokokset eivät vaikuta vain suoraan hyökkäyksen uhreihin vaan ne myös nakertavat yhteiselon ja yhteiskunnan rauhaa, koska ne ovat hyökkäys periaatteita ja arvoja vastaan, jotka tulisi olla läsnä jokaisessa demokratiassa, sekä ihmisoikeuksia, perusoikeuksia ja kansalaisten vapauksia, jotka ovat jokaisen henkilön oikeuksia. Se ei vaikuta vain uhreihin, jotka saavat uhkauksia, solvauksia ja hyökkäyksiä, joista jotkut päättyvät kuolemaan, vaan se vaikuttaa myös uhrien perheisiin, koko heidän ympäristöönsä ja yhteisöönsä.

Menneisyydessä olemme jo todistaneet seurausten seurauksia, kun emme kiinnittäneet huomiota merkkeihin, jotka johtivat suurimpiin väärinkäytöksiin, joita ihmiskunta on tehnyt itselleen. Menneisyyden varjot näyttävät nyt haluavan nousta uudelleen. Tämä ilmapiiri lisää vielä enemmän järjettömyyttä, joka johtaa hyökkäysten jatkumiseen, lisääntymiseen ja aiheuttaa valtavaa tuskaa uhreille ja koko yhteiskunnalle. Vihamielisyyden seuraukset aiheuttavat myös tuhoisaa vahinkoa uhreille sekä fyysisellä että emotionaalisella tasolla ja synnyttää myös pelon ja epävarmuuden tunteen, jota «viha ammattilaiset» käyttävät taitavasti yhteiskuntaa vastaan. Emme voi sallia epäonnistumista uudelleen.

Kaikkien näiden syiden vuoksi on olennaista, että kaikkien kansainväliseen yhteisöön kuuluvien valtioiden eri hallinnon instituutioiden, erilaisten ihmisoikeuksien puolustusjärjestöjen, kaikkien koulutustasojen kouluista korkeakoulutukseen sekä koko yhteiskunnan on yhdistettävä voimansa viharikosten vastaisessa taistelussa. Täytyy parantaa uhrien suojelumekanismeja, jotta he saavat asianmukaista oikeudellista neuvontaa ilmoittaessaan tapauksista, poistaen kaikenlaista pelottelua ja nopeuttaen oikeusprosesseja, jotta uhrit voivat saada korvauksia mahdollisimman pian ja kaikilla takuilla. Tämä kaikki on toteutettava koulutusmallin kautta, joka perustuu ihmisoikeuksien kunnioitukseen, väistämättömään monimuotoisuuteen yhteiskunnassamme sekä erilaisuuden sisällyttämiseen ja hyväksymiseen rikastuttavana tekijänä elävässä ja jatkuvasti kehittyvässä yhteiskunnassa.

Ilman muuta koulutus on pääasiallinen väline vihaa vastaan taistelemiseksi. Koulutusohjelmien on suunnattava kaikille kouluille edistämään kunnioitusta monimuotoisuutta kohtaan käsittelemällä ennakkoluuloja ja stereotypioita, jotka ovat tiedon puutteen ja harhaanjohtamisen tulosta. Tämän lisäksi koulutus on täydennettävä kouluttamalla opettajia ja koulutuksen sääntöjen noudattajia tunnistamaan varhaisessa vaiheessa mahdolliset viharikosten tilanteet, joita usein pidetään koulukiusaamisen tai verkkoahdistuksen tilanteina. Vain tällä tavalla tapaukset voidaan tunnistaa ja käsitellä tehokkaasti jo varhaisessa vaiheessa koulutuksen avulla. Koulutuksen ei missään tapauksessa pidä olla vierasta kaikille henkilöiden yhteiselon ja kaikkien henkilöiden perusoikeuksien kunnioituksen ja arvojen yleismaailmallisille periaatteille. Koska loppujen lopuksi ei ole oikeutta koulutukseen, joka on vieras näille periaatteille ja arvoille tai vapautta opettaa vastoin niitä.

Kuitenkaan mikään näistä tarvittavista edistysaskeleista ei voi toteutua ilman kansalaisyhteiskunnan aktiivista osallistumista, joka on epäilemättä välttämätöntä viharikosten torjunnassa. Tämän vuoksi yhdistykset, foorumit, yhteisöt, yhteisöryhmät, naapurustoliitot sekä jokainen yksittäinen henkilö voivat olla ratkaisevassa asemassa uhrien tukemisessa, yhteiskunnallisen hylkäämisen ja tuomitsemisen tietoisuuden luomisessa viharikoksia kohtaan, olipa uhri kuka tahansa, sekä vaatia ja aktiivisesti yhteistyössä viranomaisten kanssa varmistaen, että tarvittavat resurssit osoitetaan väkivallan, vihan ja syrjinnän kitkemiseksi juurtuneessa yhteiskunnassamme. Vain jos saamme karkottaa vihan kodeistamme, naapurustostamme, kyliltämme, kaupungeistamme ja kaupungeistamme, voimme karkottaa sen foorumeilta, kokouksista ja parlamenteista.

Meillä on yhteinen ja peruuttamaton vastuu rakentaa oikeudenmukaisempi, monimuotoisempi, kunnioittavampi ja syrjimätön yhteiskunta. Vihaa ei voida sietää eikä hyväksyä yhteiskunnassamme. Yhteiskuntamme tulisi aina noudattaa yleismaailmallisia vapauden, tasa-arvon ja kunnioituksen arvoja. Yhteiskunnassa, jossa kukaan henkilö ei koskaan enää pelkää tulla hyökätyksi ja loukatuksi vain siksi, että hän on se, kuka hän on. Tästä syystä meidän on otettava moraalinen, sitova ja väistämätön sitoumus työskennellä kaikkien tilojen puolesta vapauden, turvallisuuden ja oikeudenmukaisuuden varmistamiseksi kaikille ihmisille.

Emme ehkä voi tavoitella menneiden suurten hahmojen kaltaista menestystä, jotka ovat historian kuluessa mahdollistaneet suuret edistysaskeleet ihmisoikeuksien puolustamiseksi ja kaikenlaisen väkivallan torjumiseksi. Mutta voimme oppia heidän esimerkistään rakentamaan paremman maailman kaikille ihmisille, keitä me sitten olemme ja missä olemmekin syntyneet.

Tämä päivä kannustaa meitä pohtimaan edessämme olevia haasteita, jotka koskevat viharikosten uhreja. Vastaus löytyy aina solidaarisuudesta, empatiasta ja kulkemisesta uhrien rinnalla, tukemalla heitä ja olemalla heidän tukenaan kaikkina aikoina.

Ansaitsemme vapaan, oikeudenmukaisen, kunnioittavan ja inklusiivisen yhteiskunnan, joka kunnioittaa kaikkien henkilöiden ihmisoikeuksia, perustavanlaatuisia ja perustavia.

Olemme kykeneviä rakentamaan paremman tulevaisuuden. Tulevaisuuden, jossa kaikki syrjintä ja väkivalta ovat poissa.

Sillä kaikki ihmiset, keitä ikinä olemmekin, olemme syntyneet vapaina ja samanarvoisina arvokkuuden ja oikeuksien suhteen.

Sillä ihmiskunta, rikkaudessaan ja monimuotoisuudessaan, on arvokkain ja arvokkain omaisuutemme.

Sillä yhteiskuntamme on kutsuttu olemaan parempi yhteiskunta.

Sillä se on ainoa tie.

Yhteiskunta ilman vihaa.

🇷🇴 ROMÂNĂ 🇲🇩

O SOCIETATE FĂRĂ URĂ

Ziua Europeană a Victimelor Crimelor motivate de Ură reprezintă o zi deosebit de importantă în ceea ce privește apărarea inviolabilității demnității umane și a drepturilor fundamentale ale oricărei persoane. În mod special, această zi este dedicată creării conștientizării, vizibilității și solidarității noastre cu victimele infracțiunilor motivate de ură în cadrul spațiului european. Prin urmare, scopul acestei zile este să promovăm libertatea, egalitatea și respectul față de orice persoană, eliminând orice formă de violență, ură și discriminare, sensibilizând întreaga populație cu privire la problematica socială a crimelor motivate de ură și la necesitatea imperativă de a le combate ca pe un flagel social.

Originea acestei zile are la bază evenimentele dramatice care au avut loc la 22 iulie 2011. În acea zi, zeci de persoane și-au pierdut viața în atentatele comise în Oslo și pe Insula Utøya, Norvegia. Atentatele, comise de către Anders Breivik, extremist de dreapta, au șocat întregul continent datorită cruzimii unui terorist care, după atacul cu mașina bombă în fața birourilor fostului prim-ministru al Norvegiei și actualului secretar general al NATO, Jens Stoltenberg, în care au murit 8 persoane, s-a îndreptat spre Insula Utøya unde a deschis focul împotriva unui grup de tineri, mulți dintre ei minori, care participau la un tabără de tineret organizată de Partidul Muncitoresc din Norvegia. În urma atacului armat, 69 de tineri au fost uciși în mod brutal. În total, numărul victimelor a ajuns la 77 de persoane ucise și 319 rănite grav. În amintirea tuturor victimelor, începând cu anul 2015, în fiecare 22 iulie este sărbătorită Ziua Europeană a Victimelor Crimelor motivate de Ură. O amintire tragică care ne avertizează că violența și ura pot renaște în orice moment și pot lovi în inima societății noastre până la a o dărâma complet.

De aceea, această zi, în plus față de a avea o semnificație specială pentru comemorarea victimelor, transmite mai multe mesaje esențiale, care ar trebui să fie prezentate în mod continuu în societatea noastră, în democrația noastră. Primul dintre ele este recunoașterea tuturor victimelor crimelor motivate de ură, care merită, fără îndoială, întreg sprijinul posibil și, de asemenea, posibilitatea de a-și face cunoscute poveștile pentru a contribui la căutarea Justiției, nu a răzbunării. Al doilea mesaj constă în crearea unei conștientizări sociale cu privire la existența incontestabilă și impactul profund pe care îl au infracțiunile motivate de ură asupra victimelor, față de care trebuie să manifestăm cea mai mare solidaritate și empatie. Și al treilea mesaj se adresează în special autorităților publice, pentru ca prin funcțiile pe care le au încredințate, să lucreze neîncetat la prevenire, sensibilizarea întregii societăți, elaborarea de norme legislative care să protejeze și să ofere răspunsuri victimelor și, mai presus de toate, la o educație care să fie bazată pe principiile și valorile universale ale conviețuirii și respectului față de drepturile fiecărei persoane, indiferent de cine este și în orice colț al lumii. O educație deschisă, incluzivă și diversă, care să construiască cetățenia viitorului și să respingă umbrele trecutului care promovează violența, ura și discriminarea față de cei diferiți, dar cu aceleași drepturi ca orice alt ființă umană și fără excepții de niciun fel.

În mod cert, infracțiunile motivate de ură sunt adevărate acte criminale bazate pe ignoranță, pe care doar educația le poate combate. O ignoranță care creează prejudecăți și care se transformă apoi în ură deumanizantă față de persoane sau grupuri de persoane din cauza caracteristicilor lor, reale sau aparente, legate de originea etnică-națională, orientarea și identitatea sexuală, credințele religioase, faptul că au fugit din țara lor încercând să scape de foame sau de război, din motive discriminatorii legate de gen, din motive de dizabilitate sau boală și, în definitiv, din orice circumstanță personală prezentă sau absentă la o persoană. Există doar un singur «raționament»: să urăști pe cineva care este diferit doar pentru simplul fapt că este diferit.

Ura poate fi manifestată în diferite moduri: prin agresiuni fizice, agresiuni verbale, sub diferite forme de hărțuire sau cyberbullying, prin acte de vandalism, discriminare în mediul de muncă sau prin discursuri odioase și prin intermediul rețelelor sociale. Prin urmare, infracțiunile motivate de ură nu afectează doar victimele directe ale unei agresiuni, ci erodează conviețuirea și pacea socială, reprezentând un atac la principiile și valorile fundamentale care trebuie să fie prezente în orice democrație, și la drepturile umane, drepturile fundamentale și libertățile publice de care orice persoană este titulară. Nu afectează, deci, doar pe cei care primesc amenințările, insultele și agresiunile, uneori cu rezultatul morții, ci afectează și familiile victimelor, întregul lor mediu și întreaga lor comunitate.

În trecut, am fost deja martorii consecințelor neprestării de atenție la semnele care au condus la cele mai mari abateri pe care Omenirea le-a săvârșit împotriva sa. Umbrele trecutului par să vrea să renască din nou. Astfel, acest climat alimentează și mai mult iraționalitatea care duce la continuarea atacurilor, la creșterea lor și la provocarea unui imens suferință victimelor și întregii societăți. Și este că consecințele urii, pe lângă producerea unei daune devastatoare victimelor, atât din punct de vedere fizic, cât și din punct de vedere emoțional, generează și o senzație de frică și insecuritate pe care «profesionistii urii» o folosesc abil împotriva societății înseși. Nu ne putem permite să eșuăm din nou.

Din toate aceste motive, este esențial ca diferitele instituții guvernamentale ale tuturor statelor care fac parte din Comunitatea Internațională, diferitele organizații pentru apărarea drepturilor omului, centrele educaționale de toate nivelurile, de la învățământul primar la cel superior, precum și societatea în ansamblul ei, să-și unească toate forțele pentru a lupta împotriva flagelului social pe care-l reprezintă infracțiunile motivate de ură. Pentru aceasta, trebuie îmbunătățite mecanismele de protecție pentru victime, asigurându-le asistență juridică adecvată la depunerea plângerii, îndepărtând orice formă de descurajare și accelerând acțiunea justiției pentru a fi despăgubite cât mai curând posibil și cu toate garanțiile. Toate acestea, cu un model educațional bazat pe respectul față de drepturile omului, asumând în mod incontestabil diversitatea prezentă în societatea noastră și incluziunea și acceptarea diferenței ca o formă de îmbogățire într-o societate vie și în continuă evoluție.

Desigur, educația este principala armă pentru a lupta împotriva urii. Programele educaționale, destinate centrelor de toate nivelurile, ar trebui să promoveze respectul față de diversitate, abordând neutralizarea prejudecăților și stereotipurilor care sunt produsul necunoașterii și dezinformării. O educație care ar trebui, de asemenea, să fie însoțită de o formare suplimentară care să capaciteze personalul didactic și pe cei care trebuie să aplice normele educaționale pentru a putea identifica în fazele lor incipiente posibile situații de comitere a unei infracțiuni motivate de ură și care, în multe cazuri, înțelegem că sunt situații legate de hărțuire sau cyberbullying școlar. Doar așa se pot detecta și aborda cazurile în mod eficient, dintr-o fază timpurie și datorită educației. O educație care, în niciun caz, nu poate fi străină de principiile și valorile universale ale conviețuirii și respectului față de drepturile fundamentale ale fiecărei persoane. Pentru că, în definitiv, nu există dreptul la o educație care să fie străină de aceste principii și valori, și nici libertatea de a o impune.

Dar niciunul dintre aceste progrese necesare nu poate fi realizat fără participarea activă a societății civile, care, fără îndoială, este esențială pentru a lupta împotriva infracțiunilor motivate de ură. Prin urmare, asociațiile, platformele, colectivele, grupurile comunitare, asociațiile vecinilor, precum și orice persoană individuală, au capacitatea de a juca un rol esențial în ceea ce privește sprijinul necesar acordat victimelor, crearea unei conștientizări sociale de respingere și condamnare a infracțiunilor motivate de ură, indiferent cine este victima, precum și în ceea ce privește cerințele și colaborarea activă cu autoritățile pentru a aloca resursele necesare pentru a pune capăt oricărei forme de violență, ură și discriminare înrădăcinate în societatea noastră. Doar dacă reușim să eradicăm ura din casele noastre, din cartierele noastre, din satele, orașele și orașele noastre, vom reuși să o eradicăm și din forumuri, din adunări și din parlamente.

Avem responsabilitatea comună și inexcusabilă de a construi o societate mai dreaptă, mai pluralistă, mai diversă și liberă de orice formă de discriminare. Ura nu poate fi tolerată și nu poate găsi loc în societatea noastră. O societate care trebuie să se ghideze întotdeauna după valorile universale ale libertății, egalității și respectului. O societate în care nicio persoană să nu mai aibă niciodată frică de a fi atacată și insultată doar pentru că este cine este. De aceea, trebuie să ne asumăm angajamentul moral, obligatoriu și ineluctabil de a lucra pentru ca toate spațiile să fie spații de libertate, siguranță și justiție pentru orice persoană.

Poate că nu putem aspira să fim ca acele mari figuri din trecut care, de-a lungul istoriei Omenirii, au făcut posibile marile progrese în favoarea apărării drepturilor omului și împotriva oricărei forme de violență. Dar putem învăța din exemplul lor pentru a construi un viitor mai bun pentru toate persoanele, oricine am fi, și indiferent de locul în care ne-am născut.

Această zi ne invită să reflectăm asupra provocărilor pe care le avem în față și care afectează victimele infracțiunilor motivate de ură discriminatorie. Răspunsul îl vom găsi întotdeauna în solidaritate, empatie și în a merge alături de victime, sprijinindu-le și însoțindu-le în fiecare moment.

Merităm o societate liberă, dreaptă, respectuoasă și inclusivă care să respecte drepturile umane, fundamentale și elementare ale oricărei persoane.

Suntem capabili să construim un viitor mai bun. Un viitor în care orice formă de discriminare și violență să fie eradicată.

Pentru că toți oamenii, oricine am fi, ne-am născut liberi și egali în demnitate și drepturi.

Pentru că Omenirea, în toată bogăția și diversitatea sa, reprezintă cel mai mare și valoros patrimoniu al nostru.

Pentru că societatea noastră este chemată să fie o societate mai bună.

Pentru că acesta este singurul drum.

O societate fără ură.